Fiaskot

Fiaskon är bra

2008-02-01T02:28:00.000-08:00

En tanke slog mig nyss. Jag måste tipsa er om en artikel. Jag har nämligen läst en på New York Times (not om prepositioner: i skulle ha syftat på en papperstidning på syftar på en webbaserad) som handlade om varför det är bra att misslyckas! Finns det ämnen mer lämpade för Fiaskot än så? Jag tror inte det.

Misslyckas mina vänner!

Läs artikeln också

Noch ein video

2008-02-01T02:25:00.000-08:00

Det är otroligt svårt att skriva om saker man tänker på. Det verkar ganska enkelt i teorin, särskilt om man - som jag - har hyfsat lätt för att formulera sig i skrift. Men det är skitsvårt.

Desto lättare att embedda Youtube-klipp, det här är en riktigt bra låt med LCD Soundsystem:

Dan Deacon

2008-01-30T23:42:00.000-08:00

Coolare än mig:

(Själva låten börjar 3:30 in i videon)

Läkemedel är bra!

2007-11-29T07:32:00.000-08:00

Människors inställning till läkemedel kan förvåna mig. Åtminstone vissa människors inställning, nämligen de som hyser en grundläggande misstänksamhet mot läkemedel som de hänför till dem såsom varande läkemedel, snarare än till industrin och de institutioner som ser till att de hamnar på apotek och i människors badrumsskåp.

Misstänksamheten mot läkemedlen bottnar i en tro på ett naturligt, oskuldsfullt tillstånd där människan är oförstörd av det samhälle vi skapat. Annars är det orimligt. Det borde alltså bygga på en tanke om att man har feber, känner sig deppig eller har ont i halsen av en anledning och att denna anledning måste beaktas och respekteras. Att kroppens "naturliga" förmåga att läka är den bästa. Inget fusk, inga genvägar, utan ett rent tillfrisknande utan kemikalier.

I New York Review of Books har jag de senaste dagarna (med långa pauser i läsandet) läst en artikel so handlar om Big Pharma's propaganda för användandet av psykofarmaka. Enligt uppgifter i artikeln har de under de senaste åren jobbat hårt för att övertyga läkare och allmänhet om att snart sagt varje själsligt tillstånd som inte är njutbart i själva vekret är ett sjukdomstillstånd. Blyghet till exempel, det kan man även benämna Social Anxiety Disorder och därmed få recept på medeciner som dämpar "sjukdomen". Ett sätt att övertyga vanligt folk om att det är en sjukdom (och om att de själva lider av den, vem känner sig inte blyg bland okända människor) är att låta kända människor "tala ut". I Oprah framträdde exempelvis en känd baseball-spelare som avslöjade att han led av Social Anxiety Disorder, som en författare i sin tur avslöjade var betald av en kommunikationsbyrå som jobbade för... Big Pharma.

Utvecklingen torde fortsätta och intensifieras. Big Pharma har förtvivlat svårt att hitta nya supersäljande läkemedel (såsom Losec för Astra) och utvecklas allt mer mot att vara Marknadsförare av läkemedel snarare än Upptäckare av nya läkemedel. Med de enorma resurser som finns till buds så finns inget rationellt alternativ till att lägga stor kraft bakom lobbyverksamhet och sofistikerade kampanjer med syftet att skapa efterfrågan och nya marknader. Egentligen fullt, ekonomiskt logiskt. Om inget finns att göra på utbudssidan så får man väl göra en insats med efterfrågan?

Jag tycker för övrigt inte att det är dåligt att käka läkemedel för att bli glad, social och upphetsad. Tvärtom, finns det möjlighet att göra det så tycker jag att det nästintill är påbudet att göra det. Med en befolkning bestående av pillertrillande, glada kåtbockar så torde livet bli en jättehambo till dans. (Jag kan inte föreställa mig någon större och livligare dans än "jättehambo", fast å andra sidan vet jag ju inte vad en "jättehambo" är.) I det utopiska samhälle där jag föreställer mig att livet är en "jättehambo" gör Roy Andersson filmer som påminner om karnivalen i Rio vad gäller stämning, färger och lust. Där är människor så glada att skrattyoga blir en överflödig rest av det sena 1900-talets deppighet och man samlas i grupper för att gråta och vara sur mest för att det är spännande och exotiskt. Och det är bra, ju större allmän lycka, desto bättre!

Problemet med systemet är att det råder en brist på starka och oberoende granskande institutioner (ett påstående jag inte har något vidare underlag för). Trycket från Big Pharma är så högt att vågen av läkemedel sköljer över samtliga delar av systemet. Trots att den mänskliga fysiologin ändrats nämvärt sedan 1950-talet så diagnostiserades 350 stycken fler sjukdomar 1994 än 1952 i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som fungerar som en manual över alla officiellt accepterade former av psykiska sjukdomstillstånd. Ju fler nya psykiska sjukdomar som finns, desto fler läkemedel kan man både uppfinna och sälja för att bota dem.

I den vågen av nya sjukdomar och läkemedel uppstår problem i granskningen av dem. På grund av Big Pharmas viktiga roll som finansiärer av olika sorters forskning uppstår ett system av självcensur som förtiger potentiella faror med psykofarmaka. I artikeln i New York Review of Books talar man om faror med läkemedel som Zoloft och Prozac som förtigs i debatten. Impotens, beroende, depressioner, med mera, med mera. Skräckscenariot är ett nytt Neurosedyn där riskerna upptäcks alldeles försent, när tusentals människor redan har drabbats.

Fast jag gillar ju tanken om effektiv och bra psykofarmaka. Det vore sjukt skönt att slippa vara så nervös och introvert som jag tenderar att bli när jag måste prestera. Jag tror att jag skulle bli gladare och att jag tillsammans med mina medknaprare av piller skulle göra samhället lyckligare. Problemet är bara strukturerna och institutionerna. Om Big Pharma tillåts infiltrera oberoende instanser som ska granska läkemedel och skydda människorna, så kommer min utopi aldrig bli verklighet. Läkemedlen skulle bli sämre, med farligare biverkningar samtidigt som en kultur av misstro skulle etableras mellan allmänhet, läkemedelsbolag och kontrollorgan.

Och slutligen: världen blir ett bättre ställe om misstänksamheten mot läkemedel riktas mot institutionerna snarare än läkemedel som varandes läkemedel. Världen blir ännu bättre om misstänksamheten dessutom är något så när balanserad, så att man käkar läkemedel med vaksamhet istället för att inte käka dem alls.

Och slutligen, slutligen: Låtom oss hålla tummarna för att "jättehambons" tidevarv snart är här! Även om ingen har svaret på hur.

PS. Dagen efter att jag började skriva den här "artikeln" dök följande artikel upp på DN.se.

Böcker

2007-11-24T03:10:00.001-08:00

Böcker är ingenting för vårt moderna samhälle. De är för tunga, för långa, för krävande och är ganska stöt- och vattenkänsliga. Framförallt är de väldigt vattenkänsliga, men det är inte det största problemet idag. (Fast med det sagt så kommer det i en framtid av växthuseffektskapade översvämningar, jordskred och Gudrun-stormar att vara det största problemet. Men, som sagt, den tiden ligger framför oss.)

Idag är böcker olämpliga av andra skäl. Om man jobbar, bor i storstaden och äger en tv så är det förtvivlat svårt att läsa ordentligt. Jobbet tar tid, storstaden förkortar pendlingstider (om man bor i staden) och tv:n har en förmåga att stjäla uppmärksamhet (och här kommer en notis riktad till bakåtsträvare: att tv:n stjäl uppmärksamhet är inte av ondo när programmen är bra). När den bärbara datorn med WiFi förs in i denna ekvation blir det ännu svårare. Youtube, DN.se, Guardian Unlimited, Fotbollskanalen, Slate, Salon, Auto Motor & Sport, Autosport och New York Review of Books (jo, så långt gånget är det) tar såväl tid, som uppmärksamhet och förkortar avstånd (okej, det gör de inte, om man inte pratar i såna där trötta metaforer som folk tenderar att göra). Kvarstår ingen tid, inget utrymme och ingen koncentration.

Hur ska man då kunna läsa böcker? De kräver tid, är stora, tunga, vatten- och stötkänsliga och koncentrationskrävande. (Här känner jag mig föranledd - av bristande självsäkerhet - att påpeka att jag minsann läser bra böcker. Stieg Larsson et al. är inte koncentrations- och tidskrävande och kräver således en något annorlunda analys än den jag företar här.) Har man en bok i sin väska tillsammans med frukt, matlåda, paraply och vantar så säger Murphys lag att den kommer att fara illa. Är man trött orkar man inte. Är tv:n på kan man inte fokusera.

Böcker i sin traditionella form är därför någonting för gamla människor och 1900-talet. Framtiden hör snarare till Amazons Kindle, böcker i pdf-format och ljudböcker (samt, förstås, andra sätt att få de där orden att bilda meningar i våra sinnen). De har helt andra förutsättningar att klara sig undan fruktdöden i väskor, svaga handleder och utrymmesbrist i bokhyllor. De är helt enkelt praktiska.

När böcker bara är tids- och koncentrationskrävande har vi kommit långt. Då är de fysiska hindren borta och litteraturens alla skatter tillgängliga för alla människor som har tid och kan fokusera. Men vänta! Det är ju gamla människor och 1900-talet det! Vad ska de moderna och unga göra? Jo, de kan läsa topplisteböcker på sin Kindle och njuta av produkten som löser böckernas (nästan) alla problem: stöttålig, snabbkonsumerad, liten och smidig och kräver ingen koncentration. Dock förmodligen vattenkänslig.

Allt detta utmynnar i min spådom om böcker: allting kommer att se likadant ut, men folk kommer läsa lite mer. Gamla människor kommer att läsa bättre böcker, folket kommer följa Lisbeth Salanders öden. Köper man en Kindle kommer man att ha den i sin ficka så att man inte får bananmos på den. Men ännu längre bort i tiden, när växthuseffekten slagit igenom, kommer "GoreTex" och "Bok" nämnas i samma mening och då äntligen kommer böckerna att nå sin fulla potential!

Bara för att skriva någonting

2007-04-08T06:22:00.000-07:00

Hej igen.

Idag tippade jag rätt på de första fem förarna i Malaysias Grand Prix. Bedriften bestod i att pricka in Heidfeld som fyra! Jag är bra.

Fast förkyld. Mitt immunförsvar är hur starkt som helst, men eftersom Tove envisas med att dra in 2-3 nya förkylningar i månaden så blir det ansträngande i längden. Nu fick jag kasta in handduken.

Men taggad. Håller på att lära mig Ruby, som i programmeringsspråket och inte... ja? Vad trodde du? Funderar på att göra en större vägändring till Open Source-lägret istället för Microsoft. Det känns som ett moraliskt beslut. Jag har blivit en nörd. Big time.

Men hungrig. Jag ska gå till grillen och köpa en korv. Fast ska jag duscha innan eller efter?

Böka i backen

2007-04-03T06:29:00.000-07:00

Sen jag var i skrivartagen senast (inte syftandes på det jag skrev nyss) har jag upptäckt en ny amerikansk sajt. Ja, jag skriver så. Det ser inte (heller) klokt ut att skriva "site". Wollen sie Pest oder Kolera haben, mein lieber herr Jonas? Pest, bitte.

Slate!

(Jag tänkte mig att jag skrev ordet Slate i ett anfall av Tourettes, vilket kanske inte translates så well to en text)

Back i backen (växeln)

2007-04-03T06:27:00.000-07:00

Jag är tillbaks! Jag är tillbaks!

Nu minns jag hur kul det var att skriva på den här bloggen. För att Ulf inte ska bli sur när jag bränner våra investerade pengar genom att blogga istället för att jobba kommer jag här att redovisa vad jag har gjort idag:

- Lagt upp version 1.5 av Marknadsdatabasen

- Öhh...

- Ja...

- Va fan? Jag tyckte att jag hade gjort jättemycket!

Back in backe

2007-04-03T06:13:00.000-07:00

Häromdagen skulle jag ut och springa när jag kom på mig själv med att vara nervös.

Att (försöka) driva ett eget företag innebär att jag hamnar utanför min comfort zone ungefär tre gånger i timmen. Jag har telefonskräck, prestationsångest och är en smula arbetsskygg. Inte direkt egenskaper som är eftersträvansvärda bland entreprenörer, men som åtminstone har förtjänsten att de skruvar upp svårighetsgraden på utmaningen. Att lyckas med det här företaget innebär att utmana mig själv tills korna går hem.

Hur som haver. Jag blir alltid nervös när jag hamnar utanför min comfort zone. Jag hade en teori om att jag skulle bli så van vid att visatas utanför dess trygga famn att jag till slut skulle härdas och således kunna göra vad som helst utan att tveka en sekund. Jag hade förstås fel, vad som är förvånande är att jag inte hade helt fel.

Jag har vant mig lite grand nämligen. Jag har träffat ganska många personer och till och med (höjdpunkten) lyckats mingla bland 50-åriga riskkapital- och entreprenördgubbar vid ett tillfälle. En fredag lyckades jag prata i telefon hela dagen nästan.

När jag skulle ut och springa blev jag dock nervös. Jag skulle springa uppför en backe och kände att detta, det var verkligen att hamna utanför min comfort zone (inte bara i fysisk bemärkelse alltså).

Disskussionsfråga:

Berodde nervositeten på:
1) Att jag hade tryckt undan en massa oro som fick ett märkligt utlopp i fruktan för att springa upp för en backe?

Eller

2) Att det är läskigt att springa uppför Hammarbybacken?

Låt höra!

En svag puls

2007-01-19T00:37:00.000-08:00

Blott ett litet livstecken från eder entreprenör. Jag har dock planer på att börja skriva mer, men jag får se hur det ska gå till. Problemet är att finna skrivro när det finns så mycket annat att göra. (Och ja, jag är ovan vid att ha saker att göra... framförallt vid att göra de sakerna!)

Bra Guardian-citat om Borat:

"(...)Borat, the hit that managed to be something for all people, whether you laughed at Borat's outlandish behavior - or the people who indulged it."

Det måste vara det som kännetecknar verkligt bra humor - att den kan upplevas på olika nivåer. Väldigt PK med sånt, även om man måste erkänna att vi som är smarta skrattar åt den sistnämnda aspekten. Eller hur?

God Jul

2006-12-24T01:40:00.000-08:00

Utanför fönstret når den svenska sommaren sitt klimax med blå himmel och grönt, lummigt gräs. Solens strålar värma. Svenska flaggan vajar och jag tänker på Carl Larsson. Jag har svårt att förstå människor som åker till varmare breddgrader när det är så varmt och härligt här!

Vi har en julgran, en adventsljustake och presentpappar överallt.

Till nyår ger man löften, men jag ska bjuda på ett redan idag. Härmed fastslås att jag ska minska mitt användande av åsikter med 50% under nästa år! Jag har kommit till en storartad slutsats om att varje text som skapas av dessa pianofingrar skulle blir avsevärt bättre om jag inte envisades med att tycka så mycket. Man måste låta fakta tala för sig själva! Den som minns inlägget "Content is king" ser att det här är den logiska förlängningen: Nu ska här spisas fakta!

Och ännu en gång - God Jul!

Jag vill ha pizza tonight, pizza tonight!

2006-12-15T07:28:00.000-08:00

"How Soon Is Now" är dagens bästa The Smiths-låt! Så lyder utslaget efter att I.S. ledning har lyssnat på mängder med musikvideor på YouTube under en eftermiddag som med skicklighet har maskerats som en jobbdag. Till och med de på E24 trodde att jag jobbade där jag satt och bläddrade förstrött bland årsredovisningar, när jag i själva verket hade deklarerat allmän helgdag och noll hjärnaktivitet.

Men nu ska jag snart iväg för att se Borat och kanske få sova borta hemma.

Senast jag tittade efter hade jag 48 kommentarer på E24-artikeln. Det är sjukt att folk orkar.

På måndag ska jag skriva en ny artikel.

Här tog inspirationen till inlägget slut.

En sista grej: Fixade en bugg på hemsidan. Yes! La dessutom till några bra egenskaper på den interna sajten. Fan vad het jag är på datorer!

Ketchupeffekten

2006-12-14T08:33:00.000-08:00

Ha ha! Det blåser nästan lika mycket kring min E24-artikel som det gör utanför fönstret.

Jo, ni läste rätt. Idag fick jag en artikel publicerad - överst på sajten! Blev hur glad som helst och firade genom att gå runt och göra målgester i hallen tills jag kände mig fånig och lite svettig av ansträngningen. Därefter började jag ringa familjemedlemmar och skryta. Sen började kommentarerna komma.

En skillnad mellan större svenska tidningar och små bloggar som ingen läser är att det finns fler som kommenterar artiklar. Ganska många fler. Säg... minst tjugo gånger så många. Som dessutom är negativa och tokiga norgehatare.

Artikeln i fråga är en ren bagatell som handlar om vilken före detta statlig teleoperatör man borde ha satsat på vid tiden för Telias introduktion. Svaret är otvetydigt Telenor. De har stigit med 200 procent medan Telia sjunkit med drygt 20. Fast de franska, tyska och engelska motsvarigheterna har gått ännu sämre. Så vad borde man ha gjort? Satsat på Norge eller Spanien (upp åtta procent)!

Inte särskilt uppseendeväckande väl? Enligt mig själv en skaplig kuriosa-ekonomiartikel.

Problemet var bara att redaktören satte en rubrik med budskapet att Telenor knäcker Telia och en bild där det stod "Telia VS Telenor". Folk blev galna. Tjugoen inlägg har det blivit i skrivande stund där de anklagar mig för att vara norrman, inte kunna skriva, vara kvällstidningsjournalist och ha noll koll på sport (det senare skrev jag ett anonymt svar på, jag hade påstått att Norge var bättre på skidåkning än Sverige, men "Firefox" påtalade senaste OS varpå jag svarade som det är: fyra norrmänn leder världscupen med en svensk på sjunde plats). Summa? Tjugoen inlägg varav arton tycker att Norge, Jonas Ehne och E24 suger, två skrivna av norrmän som häcklar Sverige och ett uppmuntrande till mig själv skrivet av mig själv!

Pas mal!

Dagens dummaste puffar

2006-12-12T09:15:00.000-08:00

1) Stekt för skumpan (Dagens Nyheter)

"Nu ska det sättas stopp för utmanande skumpasprutande på restauranger. Båstad lär "drabbas" hårdast."

Fiaskot: Dagens dummaste tack vare sin förekomst på tre stycken sajter. Såväl DN, som SvD, som Dagens Industri satsade på denna icke-nyhet. DN får priset för att de har mest kultur-kred och således borde hålla sig borta från sånt här.

2) Radikalt förslag (Svenska Dagbladet)
"Spelare och skapare av våldsspel bör fängslas, tycker en tysk minister."

Fiaskot: Klassisk nonsens-journalistik. Lösryckt citat från utländsk politiker. Lika trovärdigt som Levingods bok med roliga barnkommentarer. Räcker ändå inte riktigt fram i dumhet.

3) Sharon Stones lyxshopping inför Nobel-galan (Dagens Industri)

Fiaskot: Hollywood-aktris på dekis gästar Norge för en fest till en död svensks ära. Need I say more?

Nyhet: Dagens dummaste puff

2006-12-12T08:57:00.000-08:00

En puff, såsom jag har förstått det, är en liten rubrik med ingress som tidningar har i marginalen på sina hemsidor och vars syfte är att locka till klick. Ja, klick, inte läsning. Ju fler klick desto mer annonspengar lyder den krassa logiken.

Misstänker jag.

Hur som helst är puffar den enskilda företeelse på nätet som stör mig mest. De tenderar nämligen att handla om fenomen av total kuriosa-karaktär, såsom "Nu är den här, gräsklipparen med en högtalare och mp3-spelare" eller "Slut på det roliga i Dubai, nu momsbeläggs kamelkapplöpningar". Själva artiklarna brukar bestå av en eller flera bilder med en kort tillhörande text. Bilderna får gärna vara gamla och inte ha med själva nyheten att göra och texten bör vara tömd på egentligt innehåll.

Och visst, sånt kan man förvänta sig att se på typ Aftonbladet eftersom kvällstidningsjournalistiken till stor del handlar om att inte säga någonting. Men problemet är att fenomenet har spridit sig till de "seriösa" sidorna. Exempel: SvD, Dagens Industri och DN. Alla har de klicklockande skitpuffar i marginalen!

Effekten: De framstår som fullständigt oseriösa och skrämmer iväg alla som letar verkliga läsupplevelser på nätet. De skrämmer iväg dem till The Guardian och Yahoo Finance, där innehåll premieras och dit de medvetna flyr. Dessutom uppmuntrar de till listor över Dagens dummaste puff.

Jag bloggar min tacksamhet

2006-12-11T13:10:00.000-08:00

Kobra handlade om bloggar och jag blev så väldigt bloggsjälvmedveten att jag var tvungen att kasta mig ut på nätet. Jag skriver på min blogg men läser inte andras. Trots att jag läser min egen hela tiden.

Det försökte jag råda bot på genom att besöka tre bloggar och skumma igenom innehållet lite grand. Jag tänker att det ska löna sig, att de ska ha snappat upp min ip-adress och komma till Fiaskot med en bukett blommor och lite fikabröd för att visa sin tacksamhet.

Jag visar min tacksamhet. Western Union Money Transfer-reklam. Jag kan inte få nog av den. Jag visar min tacksamhet. Jag uttalar den alltid med min Standardbrytning för invandrare i huvudet. Den är nämligen tänkt att uttalas så, tänker jag, för att komma till sin rätt.

Jag kommer till min rätt.

I all sin enkelhet

2006-12-11T13:03:00.000-08:00

"Har du tänkt på att det här är första vintern du inte är vintertjock?"

Fast jag var i färd med att skära mig en skiva russinkaka. Jag försökte låta bli att tänka på det.

Meta är inte alltid att fiska

2006-12-08T04:37:00.000-08:00

Shit, det är fortfarande elva inlägg kvar innan Fiaskot passerar Stäppvargen som min mesta blogg. Skrev jag verkligen så mycket i våras?

(...) Skrev jag nyss för att i nästa stund fundera: -Borde jag skriva att frågan var retorisk, i hopp om att meta-ironin ska locka fram leenden hos läsarna?

Hjälp! Vad var det som hände där?

Jo, förstår ni. För att kringgå frågeställningen och själva problematiken tog jag till ett meta-metagrepp. Det är inte snyggt att göra så, det erkänner jag utan vidare, men det fungerar bra när man fastnat i besvärliga metagrepp. Jag måste dock utfärda en varning: den som är rädd att framstå som en ytlig ironiker bör undvika såväl meta- som meta-metagrepp. Skriv då hellre direkt ur hjärtat.

Men på tal om något annat:

På ekonomiredaktionen fortsätter jag att researcha och skriva för byrålådan. Idag räknade jag ut hur stor andel av Getinges omsättningstillväxt som genererats av förvärv varpå jag skrev en kort text om det. Nu har det gått snart två timmar och jag väntar fortfarande på att få se mina felkalkylerade siffror i pränt. Fast jag är inte så sur för det. Eller? Nä. Eller? Nja. Eller? Inte vet jag.

Kaffet står och bränner i plattan! Det blir dåligt och äckligt!

Hallå där!

2006-12-06T06:21:00.000-08:00

Detta är en bitter Jonas Ehne som anropar. Jag har ägnat halva dagen åt att skriva på en artikel om antalet nyemissioner bland bioteknikbolagen bara för att få uppleva förudmjukelsen av att inte få den publicerad. Vad är det med mig och min oförmåga att få saker publicerade? Jag trodde att arbete på en redaktion innebar att man garanterades plats - som om man stod på en gästlista och inte riskerade att bli avvisad ungefär. Men icke. Min gastkramande tråkiga och snabbt ihopskrivna (det tog en sådan tid att samla fakta att jag fick skriva den på ett par sekunder) lever sitt liv i ett par e-postkorgar. Min och redaktionschefens.

Fast vem vet - den kanske kommer upp senare i eftermiddag? Jag när ett litet hopp om att så ska bli fallet. Skrev till min närmaste "chef" (han är inte min chef, utan har snarare hand om mig) och frågade vad han tyckte. Hoppas att det väcker hans sympati tillräckligt för att han ska se till att den kommer ut. För det förtjänar jag - om än inte artikeln. Tycker jag.

Fåfängan

2006-12-05T10:14:00.001-08:00

Är det någon mer än jag själv som tror att det låga betyget i Årets blogg beror på den irriterande bilden jag har lagt upp på mig själv?

Jag säger så här:

Om jag inte kände mig själv så väl, så skulle jag utifrån bilden inte tro mig vara en som jag skulle gilla.

Fast ändå: Varför har Fiaskot ett så förtvivlat lågt betyg?!

And ett tips to all you lovebirds:

2006-12-03T14:36:00.000-08:00

Om ni gör slut en kväll se då till att göra början dagen efter.

La grande finale (fast i en loop!)

2006-12-03T14:21:00.000-08:00

Yeah I got busted.

Jag lyssnar och ser på Jens Lekman i min exile of love på Pensionat Paradiset. Youtube är mumma för den som vet vad man ska söka på. Därmed inte sagt att jag är en sådan.

Som vet vad man ska söka på.

(Radbrytningar kan göra underverk med textmassor.)

Inte sant? Om man skriver i html kan man antingen skriva "
"
eller "

". Det är lite upp till en själv och ett uns beroende av hur man vill ha sin sida. Men framförallt är det något för alla nördar gone datanördar som jag själv. Radbrytningar är verkligen inte till för folket. De är till för en vältalig medelklass lika mycket som någonsing den kursiva stilen.

Il faut cultiver som jardin - et ses pretentions aussi!

Bergers syndrom

2006-12-02T08:46:00.000-08:00

Elin ringde mig från ett nytt mobilnummer idag. Eftersom jag hade glömt mobilen i skepparkavajsfickan så hann jag inte fram i tid. Den ringer nämligen bara fyra signaler innan mobilsvaret kopplas på, vilket kommer sig av att det är så och att jag inte orkar ändra på saken.

Det är alltid sjukt spännande och lite otäckt med okända nummer som ringer mig. Med en viss nervositet som sällskap googlade jag - fast det gjorde jag inte, jag enirorade - numret och upptäckte att det tillhörde my dear Elin.

Ögonblickligen ringde jag inte upp. Jag har fortfarande inte ringt henne. Sen några år tycker jag nämligen att telefoner och samtal förda medelst dem är jättejobbiga.

Så om du läser det här Elin - ring upp mig igen. Eller ännu hellre: maila ett långt och välskrivet brev som det tar mig tid att läsa igenom. Fast egentligen: du får kontakta mig som du vill.

- Det är ett fritt land! som man som mellanstadieunge alltid var frestad att utbrista.

Quelques reflections (où sont les accents?) d'un samedi

2006-12-02T07:59:00.000-08:00

Jag är lite kär i Lilly Allen, men sånt talar man inte högt om. Sitter och kollar på hennes videor på YouTube, med ett avbrott för Salem al Fakir och ett samtal med min far. Textraden som lyder någonting i stil med "bla bla bla food bla bla bla tesco/people from the city bla bla bla I do believe it's called al fresco" är genial! Den handlar om att fattigt folk äter lunch som de köpt på Tesco, medan finansfolket äter lunch i parken. Om jag hört rätt.

Jag ska laga en steak americain ikväll, vilket för alla som inte är invigda innebär att man tager en baguette (eller pain riche, som de obildade säger) stoppar i några hamburgare, stryker på lite onyttigheter och äter medelst pommes frites (eller strips, som lantisar säger) och ett alibi-salladsblad. I Frankrike serveras såna med pommes frites i själva burgaren vilket gör dem maximalt flottiga och goda. Jag älskar flott. Funderar därför på att löpa linan ut och göra en steak americain à la francaise.

Mitt farliga bukfett kommer aldrig försvinna.

Content is king

2006-12-01T15:43:00.000-08:00

Neeeej!!!!

Det här är ju inte roligt. Man kan inte skapa humor utan innehåll, allt vad Jerry Seinfeld påstod om Seinfeld till trots.

Hädanefter skall här spisas innehåll.

Tor ska hjälpa mig att intervjua folk. Det ska bli bra. Läsvärt. Roligt.

Den här texten om börsen skrev jag idag: http://www.e24.se/dynamiskt/finans/did_14185812.asp

Den är innehåll. Och rolig.

Just det. Tor! Visst är du med på att skapa innehåll på Fiaskot?

Oljan stiger, dollarn faller.

2006-11-30T14:12:00.000-08:00

Jag är Jonas 2.0 and I love it.

Fast framförallt det jag gör. Smakprov: skapande av dynamisk webbsajt i asp med en MsSQL-server. Jag har köpt databöcker för minst 1 500 kronor, men säg inget till Ulf, det är han som ska punga ut med stålarna.

Och igår var jag alltså på releasefest. Det skulle förvåna mig om något medieställe vid åttatiden igår kväll var mer medvetet än DN På Stan-festen. Och jag var där! Jag kände mig som Ugly Betty på Mode. Lite mal placé.

Hyperballad är Björks bästa låt.

Jag tittar på förra veckans Kobra på jobbdatorn och bloggar på iBooken. Dubbla bärbara datorer. Och snart ska jag betala mina räkningar.

Michel Gondry pendlar snabbt mellan töntighet och credighet. Han är volatil, som vi börskillar säger.

Fast okej... Så jävla kär i tvåan är jag inte. Det var mest något som flög ur mig. Call me spontan och crazy!

Marken svajade när Grolschen var gratis

2006-11-29T14:54:00.000-08:00

Under onsdagskvällen noterades en utgång i Stockholmsnatten för Tor och Jonas. Enligt uppgift till Fiaskot befann sig de båda gossarna på en mediekändis-tät fest i Gamla Stan, där de imundigade gratis chips och likaledes gratis öl. "Chipsen var goda och ölen slank ner" sade Jonas Ehne till TT när han konfronterades.

Enligt TT kan detta ha varit det största som hänt Jonas Ehne sen han började kamma luggen uppåt tidigare i höstas. Såväl Fredrik Strage, Kristoffer Poppius som Johan Åkesson var där. Enligt samma källa kommer Ehne att ha svårt att stiga ur sängen imorgon bitti. Han rapporterades ha satsat hårt på Executive VD-stilen klädmässigt och alcoholic-stilen ölmässigt.

Lycklig sate med bristande karaktär

2006-11-21T05:18:00.000-08:00

Jag är min egen chef och följaktligen upprörd över att jag sitter och bloggar på arbetstid. Jag har ju en sajt att konstruera! Men jag verkar ha gått in i någon slags kreativitetsvägg och kan för allt i världen inte komma på hur presentationssidan för vårt pilotföretag ska se ut. Det går verkligen inte! Jag försöker, försöker och försöker. Ingen bra idé dyker upp.

I måndags började jag på jobbet där jag inte är min egen chef. Dök upp klockan tio för mina två timmar at börsrapporterande. OMX öppnade nedåt efter nedgångar i Asien. Nybyggandet i USA visade sig ha varit det lägsta på sex år, så det var ju ingen överasskning att företag som Assa-Abloy hade en kass dag. Och sen kom ju ett bud på LSE, vilket fick OMX-aktien att stiga!

Idag öppnade börsen nedåt men vände uppåt strax efter tio. Ratos ska börsnotera Lindab och steg med två procent. Volvo sjönk efter sin lastbilsförsäljningsrapport.

Kul va?

Nu kanske ni tror att jag är ironisk - och det är jag nog, på sätt och vis. Jag tror inte att så värst många tycker att det är historiens roligaste information, men av någon anledning (som stavas faderligt inflytande under uppväxten) så tycker jag att börsen är ett ganska kul ställe. Ännu roligare är det att äntligen jobba på en tidningsredaktion! Igår deklarerade jag för Tove att jag var en lycklig sate som hade två roliga jobb samtidigt. Det enda som ger mig jobbångest idag är att jag inte kan leva två parallella liv så att jag skulle kunna köra båda karriärer till 100%.

Håll utkik på www.infosource.se!

Kulturella likheter

2006-11-08T01:49:00.000-08:00

Mina vänner!

Detta är det historiska, sista blogginlägget författat under arbetstid på ett bankkontor. Hädanefter kommer dylika mail att vara skrivna när jag egentligen borde jobba för mig själv - vilket innebär en risk för minskat bloggande. Möjligheten finns dock att jag skriver från E24-redaktionen och då är problemet ur världen! Vi får helt enkelt se hur det blir...

På Guardian hittade jag en lista med saker man inte ska göra om man ska skriva en bok. Det slog mig att jag gjorde samma saker när jag skulle bli frilansande journalist, med samma resultat. Här är ett urval av sakerna jag gjorde:

"Warning: under no circumstances should you follow this advice.

1. Give up your day job thus inducing a sense of drowning in a mass of unstructured time.

2. Don't write from the heart. Write from your little toe. Or from your elbow. Or from your bum.

9. Dream about winning the Booker Prize for Fiction. (Eller Stora journalistpriset)

13. Install broadband on your computer and become addicted to your emails.

18. Go for a little walk to clear your head. Keep walking...

19. Eat. Eat some more.

20. Make a cup of tea

21. And another one.

22. And another one.

23. Tear back the covers of your bed. Lie down. How very soft these pillows are! Stay in bed just a little bit longer.

25. Start things. Lots of things. Do not complete anything. Let alone a chapter.

Hurrah! Your novel should now be no closer to completion. Well done! See - you knew you couldn't do it!"

Detta måste vara universellt dåliga råd.

http://blogs.guardian.co.uk/books/2006/11/how_not_to_write_a_novel_a_ste.html

The Scoop!

2006-11-07T05:22:00.000-08:00

Jag har fått jobb som börsreporter på E24.

(www.e24.se)

Trolleri

2006-11-06T01:26:00.000-08:00

"I don't know why I do what I do. If I did know, I probably wouldn't feel the need to do it. All I can say, and I say it with utmost certainty, is that I have felt this need since my earliest adolescence. I'm talking about writing, in particular, writing as a vehicle to tell stories, imaginary stories that have never taken place in what we call the real world. Surely it is an odd way to spend your life - sitting alone in a room with a pen in your hand, hour after hour, day after day, year after year, struggling to put words on pieces of paper in order to give birth to what does not exist - except in your head. Why on earth would anyone want to do such a thing? The only answer I have ever been able to come up with is: because you have to, because you have no choice."

(Stulet från guardian.co.uk, såväl fotot som texten, idag den 2006-11-06)

Ha ha! Nu fintade jag upp er på läktarna! Erkänn - ni trodde att det skulle komma en högtravande liknelse mellan Paul Austers kall och mitt eget. Mellan New York-trilogin och Fiaskot. Men ack, vad ni bedrog er.

Jag var bara inne på Guardian och ströläste när jag hittade en text skriven av Paul Auster och tänkte"Honom gillar ju jag, bäst att klippa in texten på Fiaskot". Och epsu faktum pepsum - ett inlägg blev det.

Om en stund på Fiaskot: ett scoop!

Personkontokrets 3:1, en tragedi av Lars Norén

2006-10-31T00:29:00.000-08:00

Det är dags att presentera nästa månads ångestskapare. Mina damer och herrar:

Fiaskot/Stäppvargens ekonomiska situation!

Mina kontoutdrag gör en fantastisk imitation av kontoutdrag strax innan löning, trots att det är ungefär trettio dagar kvar av utgifter, innan nästa påfyllning kommer. Och hur imponerande detta än må vara, så skulle jag uppskatta denna komiska imitationsbedrift så mycket mer om det inte vore just mitt konto som utförde det.

Min privatekonomi är ur det perspektivet en ambulerande teater. I mitten av månaden ska Göteborg föräras med uppsättningen bestående av Jonas Ehne med privatkonto och inbjudna gäster. På fredag ska kontot gå på musikal, med ett restaurangbesök som första urvattningshål. Och i lördags - då var kontot på lokal! Kontot behöver dessutom köpa nya handskar, sedan kontohavaren - i berusat tillstånd - glömde sina på tåget.

Livet är en fest!

Som Nationalteatern skulle uttryckt det.

Sharpning!

2006-10-30T01:04:00.000-08:00

Nej, nu är det skärpning. Det håller inte att köra värsta intensiva, heta blogg-bonanzan för att sedan göra plötsliga uppehåll på flera veckor. Läsekretsen kastas ju mellan himmelska höjder av euforiska läsupplevelser till helvetets innersta krets av informationslösa sajter! Jag har fått flera klagomål från föräldrar till Fiaskot-läsare vars barn råkat i depression till följd av den ojämna tillströmningen av blogginlägg. Det är inte acceptabelt. Nu ska jag blogga i ett jämt, aldrig sinande flöde.

Om en dryg vecka kastar sig Fiaskot/Stäppvargen ut på ett äventyr som inte står det värsta Indiana Jones-uppdraget långt efter. Vänta nu... kan man skriva så där? Jag har skrivit så lite på sistone att jag glömt bort hur man gör. Nåja. Jag och pojken som heter Ulf ska starta I.S. Management AB och antingen: (1) Bli rika. (2) Gå i konkurs. Alternativ (1) innebär att båda blir rika, alternativ (2) innebär att undertecknad blir fattig (-are).

I.S. hjälper företag att sammanställa arbetsbeskrivningar, policydokument och lathundar. Vi presenterar informationen på ett lättläst och pedagogiskt vis och håller den tillgänglig via vår lättnavigerade databas. Företagen får en möjlighet att effektivisera sin verksamhet och de anställda ett redskap att utveckla sin kompetens. Svara inom tio dagar och ni får ett bloginlägg på köpet!

Jajamen. Fiaskot/Stäppvargen Promotion AB! Fast inte än. Men ni ser ju att potentialen finns, inte sant?

Ett stort potentiellt fiasko

2006-10-23T10:53:00.000-07:00

Fiaskotredaktionens aptit på misslyckanden är oändlig, därför har följande beslut fattats:

1) Redaktionen slutar jobba på banken
2) Redaktionen lånar pengar av sin mamma...
3)...och startar ett företag!!!

Ja visst, det är helt galet. Fiaskot höjer insatsen med 135 % och slänger sig utför ett stup.

Fortsättning följer...

Nämen dra på trissor

2006-10-18T05:32:00.000-07:00

Från dn.se kommer följande old news:

Slog hål på Picassos dröm

Det var säkert en av historiens kostsammaste armbågstacklingar. Med en okontrollerad rörelse spräckte kasinomagnaten Steve Wynn nyligen sin egen Picassomålning "Le rêve" när han visade den för några vänner.

Men, va fan. Det där är bara en översatt nyhet från The New Yorker. Dock rolig. Men gammal. Jag läste om det på newyorker.com igår. Hajar ni? Igår!

Ja, man får lite perspektiv på Sveriges litenhet och sin egen kulturella bildning och världsvana när man råkar ut för dylika ting.

La Rève av Pablo Picasso

Återvändo med skat-svansen mellan benen.

2006-10-18T01:10:00.000-07:00

Okej, då. Jag skriver väl igen. Det är alltid svårt att komma igång med skrivandet igen när man så fullständigt bloggar ut sig som jag gjorde för några veckor sedan. Särskilt när man håller på med så oerhört spännande projekt som de jag ägnat mig åt på sistone.

Jag är på jobbet förresten. Det är alltid lugnt nu på morgonen, men som så ofta är fallet med Lugn så är det bedrägligt. Innan man vet ordet av det har man en irriterande pensionär som inte kan skilja en fond från ett konto framför sig, eller en puckad snubbe som tror att han är utsatt för kortbedrägeri när det är han själv som inte håller koll på sina transaktioner. Åh, vilka idioter!

Och nu till tvåtusentalets hittills största medgivande: Kvarteret Skatan är helt okej. Jag laddade ner ett avsnitt från svt.se och döm om min surprise när jag tyckte att det var roligt! Ja, man lär så länge man lever, som ordspråket jag myntade lyder.

Arty farty

2006-10-04T02:57:00.000-07:00

Goddag, mina kära läsare.

Idag har jag av kundtillströmningarnas gudar tilldelats en lugn dag. Jag är mycket nöjd med detta faktum och tar tillfället i akt att fylla internet med ännu mer information. Först ut är ett lästips.

Detta konstverk är skapat av Marc Titchner, en av de nominerade till årets Turnerpris. Dock en högoddsare (se artikeln). Bilden snodd från guardian.co.uk

Länken leder till The Guardians hemsida och en artikel skriven av Richard Dorment, som - enligt honom själv - oväntat valdes in i Turnerprisjuryn. Turnerpriset är ett av Storbrittaniens största konstpris och går varje år till en konstnär verksam eller född i England som lyckats bli uppmärksammad av juryn. Artikeln, med rubriken "How I suffered for art's sake", handlar om det år som gått sedan han fick reda på att han var med i juryn. Uppdraget som medlem av juryn innebär förresten att man under ett år går och ser på en massa konst, för att sammanställa en lista med typ sex stycken favoriter. Därefter får man delta på ett jurymöte där fyra stycken nominerade - "short listed" - utses, varefter dessa ställer ut på Tate Modern och juryn bestämmer vem som vinner.

När Dorment fick beskedet om att han skulle vara med i juryn fick han nästan panik och förstod inte hur han skulle hinna med alla art shows som han upplevde att han var tvungen att se (enbart i London fanns det 198 stycken), särskilt som han inte hade några konkreta instruktioner och därmed inte visste hur han egenligen skulle gå tillväga. Under det följande året besökte han mängder med gallerier, alltifrån stora och välkända till små, mystiska gallerier inhysta i bortglömda lagerlokaler, belägna i avkrokar av London där han aldrig varit förut. Resultatet blev att han nästan gick in i väggen.

Men mer om det i själva artikeln, som ger en bra (förmodar jag) överblick över den moderna engelska konstscenen. Den behandlar också de där frågorna man ställer sig: Vad är modern konst? Vad gör den bra? Och framförallt: är det bara struntsnack alltihopa?

Nedan följer ett kul citat:

"On the other hand, I did once see Keanu Reeves in Vyner Street admiring an artwork in the Modern Art gallery, a blue, plastic rectangle, I seem to recall, that looked like a Formica offcut and cost 20 grand. Reeves described it as 'almost Kleinian', which is artspeak for blue"

http://arts.guardian.co.uk/features/story/0,,1884681,00.html

Läs den!

Test, detta är ett test

2006-09-29T13:06:00.000-07:00

Mina vänner, nu ska jag titta på "Blow" med Johnny Fucking Depp, som en före detta kollega töntigt uttryckte det. Fast innan jag försvinner in i teven och min finfina fredagsberusning vill jag dela med mig av en länk... till!

Klicka här så kommer era öron snart att mötas av Tom Waits ljuva stämma. Vilken man. Vilken låt. Vilket hallelujah moment, för att tala med Kishti Tomita.

Ölstinnt bloggrus

2006-09-29T12:38:00.000-07:00

Fiaskots Idolbevakning fortsätter. Årets deltagare har mycket starkare personligheter än tidigare års. På de elva deltagarna är personligheterna fördelade på följande vis: sex stycken "personligheter", det vill säga sådana som ger sken av att ha en för kritiskt tänkande fungerande hjärna, en jag har träffat IRL (nördspråk för "på riktigt"), en jävligt söt, en tvättäkta nörd, en blaffig, samt en mesig spexare. Vilket gäng!

Fast bäst just nu är förstås Camera Obscura. Om ni väntar ett ögonblick ska jag försöka lägga upp en låt som det är full lagligt att ladda ner... jag återkommer! AAAARRRRGH!!! Det gick inte men jag kom på det!! Jari Happalainen har ju producerat dem, det är därför de låter så Concretesiga i soundet!! Ha! Got you. Fast låten blir ni utan. Jag kan inte tillräckligt mycket om den tekniska biten, mitt nördiga utseende till trots. Men bilder kan jag lägga upp:

Jajamensan, detta är Camera Obscura och det där var en länk.

Nu tog Idol slut och jag måste deala med Tove om att se på något annat. Jag har ätit mig proppmätt på chips och funderar på att övergå till whisky, därmed avbrytandes mitt öl-bonanza. Spännande fortsättning följer väl inte .

Idolbloggande

2006-09-29T12:15:00.000-07:00

Direktblogg från Idol, nu på Fiaskot! Jag har valt väg och vägen heter kommersialism. Så är det gott folk. Precis som ren och skär kommersialism, fast med en liten twist: Fiaskot har bara kommersialismens dåliga sidor. -Vilka då? frågar ni er. Jo förstår ni, Nya Fiaskot är ytligare, dummare, mer raljerande, har mindre innehåll och är sammantaget bara hälften så intressant som Stäppvargen var den gamle jycken sprang som bäst över tundran.

Och det blir värre! För snart börjar Fiaskot direktlänka videor från Youtube, så att ni med hjälp av ett endaste musklick kan förlora i er redaktionens favoritsnuttar för tillfället. Huvaligen!

Idol var det, ja. Topplistan just nu ser ut så här: Linda, Markus och... öhh, inte ens Tove vet... Jessica! Tack Tove för snabbsurfningen.

Ganska illa skrivet

2006-09-28T00:36:00.002-07:00

I min ensamhet på Jobbdagen tar jag tillfället i akt att skriva av mig lite för att för mig själv skapa intrycket av att jag faktiskt har ett utbyte med omvärlden. Puh! Vilken jobbig mening att läsa! Fast den vore ännu jobbigare att skriva om.

Anyhow, jag har upptäckt musiksajten Emusic.com genom ett tips av den alltid lika välinformerade Jan Gradvall. Det vill säga att han skrev om den i DI Weekend och jag läste krönikan. Anyhow igen, för en liten slant i månade får man ladda ner x antal låtar till sin dator. Lösningen jag valt - den billigaste, vem hade trott det? - innebär ett pris per nedladdat album på ungefär 35 kronor. Trettiofem kronor!!

Och vet ni vad? I dagens DN finns en intervju med BBC:s humorchef Jon Plowman. Han är mannen bakom allt roligt som visats på teve de senaste åren: Absolutly Fabulous, Little Britain, The Office och Extras.

Nicholas Wennö skriver så här: "Detta (syftandes på någonting tidigare i artikeln, Fiaskots anm.) är huvudskälet till att Plowman flugits in från verklighetens "Little Britain" för att höja humornivån i det nordliga land som gav världen "Kvarteret Skatan"."

Kvarteret Skatan? Jag har aldrig sett ett avsnitt av Kvarteret Skatan. Men jag avskyr programmet! Det är en så hemsk nördig och tråkig serie, så svensk i sin fullständigt harmlösa humor. Det är precis lika astråkigt som den där Ulf Malmros-serien Sally.

Exakt vad Wennö menar med kommentaren om Skatan i dagens tidning är jag inte hundra på. Men jag har inte bättre moral än att jag tar den som en intäckt på att min kvalitetsintuition fortfarande inte svikit mig. Svensk humor är dålig, Kvarterat Skatan likaså.

Länktips (med bild)!

2006-09-27T04:53:00.000-07:00

Nu är verksamheten igång! Fiaskot har den senaste veckan tagit klivit in i länk- och bild- och filmvärlden på allvar. Därför har redaktionen bestämt att tiden är kommen för ett länktips:

Länkens namn: Andreas visar

Länkens andress: www.andreasvisar.se

Betyg: Fyra fiaskon av fem möjlig försök

Skriftligt omdöme: Detta är en underbart pedagogisk sajt där man blir visad både det ena och det andra. Lycklig är den som kan vara lika ironisk-allvarlig som Andreas.

Så där, ja! Det första länktipset från Fiaskots Länktipsservice AB är levererat. Observera att tjänsten än så länge är gratis, vilket dock kan komma att ändras retroaktivt. Fiaskot vill göra läsarna uppmärksammade på att bilden är stulen utan tillstånd och att Andreas säkert har någon slags copyright på den. Så att ni vet.

Varandes journalist - Johan Åkesson (del 3)

2006-09-27T02:22:00.000-07:00

Till lill-lördagens, fredagens och stor-lördagens lov publicerar Fiaskot härmed den allra sista delen i den omåttligt populära intervjuserien Varandes journalist - Johan Åkesson. Efter den enorma uppskattning Fiaskots två, tre läsare visat för detta tema har redaktionen beslutat att satsa på fler journalistintervjuer. Näste föremål annonseras inom kort. Men nu, min dam och min herre, kommer den tredje delen av Åkesson-intervjun!

Fiaskot:

På vilken bar i Stockholm hänger det mest frilansande skribenter en vanlig fredagkväll?

Johan Åkesson:

Haha, det är en kul fråga med ett enkelt svar: Riche. Lilla baren. Andra mediahangouts: Pet Sounds Bar, El Mundo, Marie Laveau och såklart Spy Bar efter midnatt. Men att supa sig till jobb funkar bättre på film än i verkligheten. Att mingla med sina uppdragsgivare gör man först efter att man etablerat sig. Om jag var redaktör skulle jag ta mer hänsyn till en tydlig idé i min mailkorg än en sluddrig idé vidbardisken.

Som frilansare måste man ha bra koll på trender och då hellre samhällstrender än kläder och musik. Mitt finger i luften säger att det just nu inte är särskilt coolt att vara asball journalist med näsan i vädret på Spy Bar, utan hellre smart och sympatisk journalist med örat i vädret på Gröne Jägaren. Många journalister gör tabben att bli mediafierade och bara umgås med andra mediahoror. Det är dumt. Då tappar man idéerna. Bättre då att umgås brett och mycket med människor från överallt. Och hänga på otippade ställen.

Le retour de force (d'internet)

2006-09-26T09:52:00.000-07:00

INTERNET!!

Klapp, klapp, klapp.

INTERNET!!

Klapp, klapp, klapp.

Jag äälskar internet! Det skulle bli jämt skägg mellan Djurgården och Internet om jag skulle behöva välja vilket jag hejade mest på. För jag äälskar internet!

(Och förresten: nu har jag bredband igen)

Varandes journalist - Johan Åkesson (del 2)

2006-09-25T04:16:00.000-07:00

Detta, min kära, är den andra delen av den gastkramande intervjun med Johan Åkesson. I den här hiskligt spännande delen avslöjas Femstegslistan mot framgång som journalist, alla wannabe skribenters heliga graal.

Fiaskot: Med din egen framgång som utgångspunkt, hur skulle en trestegslista på temat Den enda raka vägen till framgång som frilansande skribent för Fiaskot- och Stäppvargenredaktionerna se ut?

Johan Åkesson: Det är svårt att ge en trestegslista, men jag ska försöka. Eller vafan, det blir en femstegslista. Inte helt genomtänkt, men spontant ser den ut så här:

1. Bli säker på hantverket.Du bör veta hur olika artiklar byggs upp, hitta "ditt" språk, lära digvässa texter osv. Men detta tar inte fyra år på någon universitetsutbildning. Jag lärde mig det på gymnasiet. Andra kan lära sig det från en bok, en sommarkurs eller liknande.

2. Ha idéerna. Utan idéer är du blåst. Ska du frilansa måste du ha artikelidéer, och idéer får man av ett brett socialt umgänge, ett intresse för omvärlden, en generell nyfikenhet och god analytisk förmåga. Att dessutom läsa många tidningar, se tv, film, läsa böcker och surfa, surfa, surfa är så klart nyttigt.

3. Bekanta dig med marknaden.Lär känna de tidningar du vill skriva åt, försök förstå vad tidningarna vill säga. När du sedan tänker idéer, tänk också på vilken tidning som kan vara intresserad och under vilken sektion i tidningen din idé passar.

4. Övertyga redaktören. När du har en färdig artikelidé, vet hur du ska skriva den och har hittat tidningen som borde köpa din idé är det dags att kontakta redaktören. Nu måste du vara smidig. En god frilansjournalist är en kombination av en duktig skribent, researcher, reporter och försäljare. Försäljare är skittråkigt att vara tycker jag. Men nödvändigt. Du måste vara trevlig, avslappnad men saklig i dina pitcher. Förklara kortfattat vem du är, vad din idé går ut på och varför just denna tidning borde nappa. Maila in idén. Ring en vecka senare och fråga om redaktören läst mailet. Är han/hon inteintresserad, tjata inte, säg att du återkommer med nya idéer.

5. Fortsätt leverera.När du sålt in en första artikel bör du fortsätta leverera idéer direkt. Behåll dina kunder! Visa dem att du är oumbärlig med dina idéer.

Andra tips:

- Börja lågt. Alltså, sikta inte nödvändigtvis på DN som första arbetsgivare. Arbeta istället upp din säkerhet genom att skriva åt mindre kända publikationer. Och även om journalistförbundet säkert tycker att du ska kräva skälig betalning redan från första knäcket så anser jag inte det. Sälj dig billigt i början. När du sedan blivit tillräckligt eftertraktad hos skittidningarna kan du börja söka dig till större tidningar och då kräva bättre pröjs.

- Ha en bredd. Alltså, låt redaktörerna veta att du kan mycket om mycket och att du är beredd att göra annat än skriva. Lär dig redigera, göra web-tv, koka kaffe, whatever. Var ingen snobb som bara vill intervjua kulturpersonligheter, då är du dömd att skriva för ideella filmtidningar hela livet.

- Var självsäker. Givetvis måste du bära på en hel del ödmjukhet för att lyckas som journalist, särskilt på fältet. men vid tangentbordet måste du vara jäkligt självsäker, och även när du kommer på möten hos redaktörer. Om du inte ser ut att själv tro på dina idéer kommer ingen annan göra det.

Och nu med fotomaterial

2006-09-21T06:30:00.000-07:00

Detta, gott folk, är en bild på intervjuobjektet Johan Åkesson. Ja, jag talar alltså om den i viss mån avundsvärda frilansaren, som här är avporträtterad på en amerikansk diner. I Austin, får man förmoda. Fotografen heter Anna Schori, som härmed får officiell cred från Fiaskot. Hennes eventuella släktskap med Pierre är inte utrett av redaktionen (Reds. anm.)

Varandes journalist - Johan Åkesson (del 1)

2006-09-19T03:20:00.000-07:00

Kära läsare!

Med det här mailet börjar Fiaskots följetång "Varandes journalist". Medgives: namnet på den är osedvanligt töntigt, men jag kunde liksom inte låta bli. Först ut i denna serie, vars syfte är att upptäcka i princip alla hemligheter om tillvaron som journalist, är frilansskribenten Johan Åkesson. Han förekommer i tidningar som Dagens Nyheter, Diego och Nöjesguiden (fast jag är ju inte säker på att han skriver i den sistnämnda, jag bara antar det) och är i korthet ung, framgångsrik och i viss mån avundsvärd. Nedan följer den första delen av intervjun:

Fiaskot: Med detta mail sätter Fiaskot igång frågebombardemanget som ska avslöja Svaret om hur man blir en framgångsrik journalist.

Vid vår senaste mailkontakt befann du dig i Austin, Texas. Vill du berätta för Fiaskots tre läsare hur du lyckades få uppdragen som tog dig dit?

Johan Åkesson: Som frilansare måste man inse att uppdrag är sällsynta. Det gäller att skicka iväg sig själv på jobb. Det är en av anledningarna att mitt frilansande flytit på så pass bra: jag begränsar inte mina idéer tillSverige. Oftast utgår jag från var jag vill resa. Vill jag till Tokyo(som var fallet häromåret) så hookar jag upp med en fotograf (den gången Martin Adolfsson) och brainstormar artikelidéer och kontakter. Det som sedan (oftast efter mycket googlande och mailande) är klara artikeluppslag pitchar jag in på olika tidningar där jag tycker de passar in. När tillräckligt många idéer köpts för att täcka resans omkostnader sticker jag (och fotograf) iväg.

Alltså kan man inte förvänta sig att någon tidning skickar iväg dig på uppdrag, då det innebär att de måste täcka dina omkostnader (utöver arvode). Något ytterst få tidningar är beredda att göra.

Denna gång i Texas var det lite annorlunda. Fotografen jag jobbade med, Anna Schori, hade privata skäl att besöka Texas och föreslog att jag skulle hänga med för jobb. Vad för jobb visste vi inte då, vi hade många idéer, men svårt att hitta bra personer/case just i Texas. Jag nämnde resan för min boss på Diego, Mr Steneberg, som också han funderade och ringde mig några dagar senare med förslaget att jag skulle skriva om jordens undergång. Det kan man liksom inte tacka nej till (läs nästanummer av Diego). Så jag köpte min flygbiljett. På plats fick jag även kontakt med artisten Daniel Johnston, mailade då DN och sålde in knäcket där innan jag åkte hem till honom och gjorde intervjun. (En interjvu som stod att läsa i DN Kultur lördagen den 9 september, Fiaskots anm.) Under resan samlade jag på mig diverse material som eventuellt slutar i ytterligare artiklar. Men dessa är inte beställda, utan alltså något jag gör på spekulation.

Konstgjord andning

2006-09-18T02:32:00.000-07:00

Idag bloggar jag från mitt nya bankkontor, alltså det kontor jag jobbat på i tre veckor, för att undvika missförstånd. Här kommer det kunder stup i kvarten så man får blogga så att tangentbordet glöder!

Allra helst får man sedan koncentrera sig när kunderna kommer in så att man inte gör fel, vilket jag just gjorde. Men det är bara att acceptera: man kan inte blogga proffsigt och sköta jobbet ordentligt. Man får helt enkelt prioritera.

Fast just denna dag - som i skrivande stund är igår - kunde jag inte blogga mer. Det kom kunder i parti och minut varför jag något motvilligt accepterade att jag var tvungen att jobba resten av dagen. Hårda bud är bara förnamnet.

(Hela detta inlägg bara för att skriva någonting, för att hålla bloggen vid liv.)

Trendvarning!

2006-09-15T05:04:00.000-07:00

Jag är böjd att hålla med mig själv: när man ändå är apatisk och lite spänd inför ett telefonsamtal kan man lika gärna blogga lite. Annars kommer hela dagen att förflyta utan att jag har lyckats ta mig an ett enda dugg, vilket i och för sig inte är sant, för jag har redan diskat och borstat tänderna.

Idag har jag blivit en pionjär för old school-surfande. Det var tvunget att hända, trenden uppstod med nödvändighet, eftersom alla moderna fads upprepar sig i cykler. Och nu var det modemuppkopplingarnas tur.

På det gamla goda 90-talet slog internet igenom på allvar. Var och varannan människa införskaffade modem till sina datorer och kunde därefter surfa till hastigheter så obegripligt höga som 1 nanobyte eller så. Jag tror att det var 1997 som internet blev Årets julklapp, till stor glädje och stolthet för mig, eftersom min familj skaffade uppkoppling redan ett år tidigare.

Och nu är det tillbaks! På grund av diverse frustrerande – bear in mind att jag är en nätjunkie – omständigheter har jag och Tove under några veckors tid först varit utan internetuppkoppling för att sedan ett par dagar tillbaka vara anslutna till omvärlden med min iBooks 56k-modem. Minnen från min finniga pubertet… öh, nej. Här är det dags att byta infallsvinkel innan det blir otäckt… Minnen från svunna tiders datakommunikation väcks till liv där jag surfar fram på nätvågor lika stora som de man kan skapa i ett badkar.

Hej vad det går undan!

Och hej retrotrend: old school-webbsurfande.

Nätlös i Seattle

2006-09-08T08:48:00.000-07:00

Kära läsare (de av er som är kvar)!

Jag sitter i mitt föräldrahem och skriver insmickrande brev till tidningsredaktioner, läser på andras bloggar och skriver det här inlägget. Samtidigt som jag inväntar T:s ankomst, inför vilken jag måste ha en kopp te färdig. Detta efter att jag dumt nog känt ett behov av att muntra upp henne. - Dumt? frågar sig vän av T, hur kan det vara dumt att lova henne te? Jo, förstår ni. Jag sitter ju vid datorn nu och orkar inte gå härifrån, samtidigt som Roslagsbanan rusar fram genom de välmående villaförorterna.

Vi har fortfarande inte internet i nya lägenheten. Det är säkerligen Telias fel. Allting som är fel är före detta och nuvarande monopols fel. Min ölmage? - Systembolaget. Att jag fick en stöt efter att ha fingrat på en oskyddad elkontakt? - Vattenfall. Och internetbristen, som sagt, Telia.

Nu måste jag hasta vidare.

Nätlös

2006-08-31T06:27:00.000-07:00

Ett anfall av inspiration har fått mig att logga in på Blogger och skriva det här inlägget. Detta som kanske är det sista på länge. Varför? T och jag har inte internet i nya lägenheten. Och därför att detta är min sista dag på blogga-medan-du-jobbar-kontoret.

Och nu en insikt från Henrik Schyffert: ”Världen består av två slags människor. De som går framför och gör något, och de som går bakom och kommenterar.”

Vet ni hur nära jag är att köpa en Sony-Ericsson K800i? Farligt nära. Jag har ju inte råd, nu när mina och T:s pengar går åt till dubbel hyra, ny soffa, ny byrå, ny teve-möbel och ny öl (i mitt fall). Men mitt habegär känner inga sådana hinder. Det vill ha ändå.

När jag har köpt mig en K800 ska jag börja lägga upp bilder på mig och min omgivning här på bloggen. Det kan bli det mest uppskattade som hänt sen tidningen damp ner i brevlådan i morse.

Smygbloggande

2006-08-25T05:41:00.000-07:00

Kära vänner!

Detta skriver jag i smyg. Jag sitter på jobbet och borde i vanlig ordning kunnat skriva massor på bloggen, men dessvärre har vi besök idag - av chefen. Jag sträcker alltid på mig lite extra när hon är här. Hon har en sådan auktoritet! Varje gång hon kommer in börjar jag omedelbart få dåligt samvete över mina patetiska försäljningsinsatser (jag lägger ner ungefär 0,1% av min själ i denna för banken viktiga sysselsättning), min oförmåga att skicka in tidrapporter i tid samt min dåliga hållning.

Är även idag sugen på att blanda ner russin i min bloggdeg. Russin i form av videoklipp, bilder och länkar, precis som jag skev igår. Men då måste det ske hemifrån och eftersom T och jag flyttar i gryningen så finns det inte tid. Så förargligt!

Det finns aldrig tid. Om det hade funnits skulle jag börja spela Championship Manager igen. Och läsa mer. Just nu är jag tre fjärdedels väg genom Nabokovs Lolita och så smått insett den gode Vladmirs storhet. Vore han vid liv skulle jag erbjuda honom en skribentroll på Fiaskot. Visste ni förresten att hans bror Sergej var gay och dog i ett koncentrationsläger?

Inom kort på Fiaskot

2006-08-24T08:26:00.000-07:00

Kära läsare!

Intervjun med Johan Åkesson på DN är på väg att bli av. 45 854 117 dagar efter att jag gjorde mitt senaste närmande fick jag svar. Han var smickrad och ställer gärna upp. Så kan det vara.

Jag har skickat iväg den första frågan och inväntar svaret med spänning.

En olidlig sådan. Särskilt för er, mina förtrogna.

På internet möts fakta och fiktion

2006-08-24T06:39:00.000-07:00

Hej!

Jag kom ihåg att halva grejen med bloggar är länkar, bilder och videofilmer. Några exemplar av de sistnämnda kan jag inte framana på jobbet (vissa sajter är beklagligt nog spärrade, ingen porrsurfning här inte), några roliga bilder har jag inte heller, men däremot en länk. Och är inte det häftigt så säg!

http://www.overheardinnewyork.com/archives/006780.html

Böcker på temat "Folk är så himla roliga" hör inte till mina favoriter. Tvärtom. Jag misstror deras sanningshalt mer än vad jag misstror svensk filmindustris förmåga att göra filmer värda att se på. Det är så otroligt lätt att försköna en anekdot att det i princip är omöjligt att låta bli - inte sant, Fredde? - att överdriva, särskilt när ingen har möjlighet att kontrollera påståendet.

Det ovannämnda citatet är kul, inte för att innehållet är spektakulärt, utan tack vare kontexten. Ordväxlingar som detta finner man ju i filmer av Woody Allen och när de plötsligt dyker upp i verkligheten - måhända förskönad - så blir man alldeles upprymd. - Hörde du? Precis som i en film!

Fast på internet.

Verkligen ett Stäppvargen-inlägg, dessutom tråkigt.

2006-08-24T03:07:00.001-07:00

Salon: "Do you call yourself an atheist?"

Michael Shermer: "I prefer not to use the term. Although I guess I am an atheist. I just don't believe in God. I've always liked Thomas Huxley's term, "agnostic," by which he meant it's an unknowable, insoluble problem from a scientific point of view. By my personality, I'm comfortable with not having the answer to everything. I'm perfectly happy going through my day, thinking, I really wish I knew the answer to that but I don't. I have a very high tolerance for ambiguity. Most people get cognitively dissonant about having uncertainties and need to close that loop and have an answer."

Stäppvargen:

Det handlar om vilket förhållningssätt man har till det som ligger bortom ens mentala förmåga. Vissa saker är ju omöjliga att föreställa sig: evighet, intethet och... öhh... andra saker som är omöjliga att föreställa sig, typ döden.

Frågan är bara vad man tar sig till med det beklämmande faktum att man inte fattar.

Alternativen är följande:

(1) Man bestämmer sig för att det förhåller sig på ett visst sätt.

(2) Man säger att man helt enkelt inte vet.

10 000 kronors-frågan:Vilket alternativ är bäst?

Svar: Alternativ (2).

Arken

2006-08-24T02:46:00.000-07:00

Efter tre dagar i ett hem som starkt påminner om ett zoo, dagis eller cirkus, har jag återvänt till min glamorösa tillvaro i Uppsala. Molnen skänker himmeln en vacker grå nyans, bilen mittemot har fått en bot (som heter Anna) och jag ska snart gå till ICA och köpa lunch. Vem känner inte för att jobba tre dagar i veckan på bankkontor en sådan dag?

Nu är det egentligen inte jag som skriver, utan min oerhörda fåfänga. Den vill berätta att mitt Snakes on a plane-inlägg skrevs en dag innan DN körde en artikel om fenomenet på förstasidan till kulturdelen. (Fiaskot ligger så jävla rätt i tiden.) Den vill vidare förtälja att en amerikansk författare/vetenskapsman i dagens upplaga av Salon sade en sak som starkt påminner om Stäppvargens och Fiaskots inställning till frågan om Guds existens. (Jämför själv med att klicka på länken och sedan jämföra med citatet som fick ett eget inlägg.) Dessutom var Stäppvargen före Jan Gradvall med att skriva om Lutz bok om slackers.

Jaha, varför allt detta? Jo, det är nämligen som så att jag behöver hävda mig idag. Man har såna dagar ibland. Tre dagar på zoo? Har varit i ett hus på Gotland och lekt med barn, hund, marsvin, katter och husflugor. Och ätit ostmackor.

Ormormormar.

2006-08-18T04:38:00.000-07:00

Det var här ni läste det först, glöm inte det. Snakes on a plane-grejen är uttjatad! Men den kommer trots det att belägra bloggar, tidningar och triviala samtal som vore den en sommarplåga på trackslistan.

Bakgrunden är följande: Filmen Snakes on a plane har det tjatats om hur länge som helst. Den handlar om precis det den är döpt till och trots att titeln är genial så är filmen enligt samstämmiga uppgifter askass. Nu har den släppts på bio i USA och febern håller på att nå ett ormgropsliknande klimax: alla snackar om eländet. Det skämtas, kommenteras och refereras till filmen som om ormar vore det mest spännande världen sett sedan Jurassic Park.

Det har alltså blivit lite tröttsamt med hela grejen och man skulle kunna hoppas att den snart drar förbi. Men det lär den inte göra. I Sverige har vi knappt märkt av ormfebern, som lär bli ännu värre när filmen korsat Atlanten.

Hjälp.

(OBS! Om det visar sig att jag har fel så kommer jag att radera det här inlägget och därmed vara osårbar för påtalanden om missbedömningen)

Plötslig insikt!

2006-08-17T09:02:00.000-07:00

Det har slagit mig med en sådan kraft att jag förstår att det stämmer: det är inte mitt skrivande det är fel på, det är mig! Jag behärskar skriften tillräckligt väl för att kunna skriva på vilken tidning eller blogg som helst, så är det bara. Problemet är att jag är för dålig på att vara påstridig och ihärdig. Genialitet är ju 10% inspiration och 90% transpiration, inte tvärtom!

Jag behöver alltså lägga manken till.

Eureka!

En helig treenighet

2006-08-17T02:49:00.000-07:00

Nämen hej, Spontanitet! Fanns du där hela tiden, under de mörka ögonen och finnen i tinningen? Lustigt att du tittade fram just nu, när jag satt och jobbade. Eller jobbade och jobbade, "jobbade" är nog ett mer passande uttryck. Jag sitter ju bara här och läser artiklar.

Med benäget bistånd av Spontaniteten vill jag passa på att i stäppvargsk anda uttrycka tre åsikter:

1) Det är kul att helylle-friidrottarna kan gå crazy och knarka lite. Synd bara att varken Klüft eller Holm var med, eftersom de skulle må bäst av alla av att släppa lite på präktigheten.

2) På Programmet som inte får kallas för Bögradion i P3 var det någon som drog ett skämt om att hångla med personer med Downs syndrom. Själva skämtet var inte mer än småkul, men reaktionerna desto roligare. Det blev nämligen folkstorm. Uppenbarligen är det förbjudet att skoja om sådant i media. Vilka mongon de är, de som protesterar. Man får faktiskt skämta om vad man vill.

3) Ebba Witt-Bratström är min hjälte. Hon är symbol för etablissemanget, bourgeoisien och ses som tidernas elitist. Men jag tycker hon är cool. Hon vågar stå för vad hon tänker och luras inte av tom retorik. Synd i och för sig att hon har en osviklig förmåga att medelst faktamissar och insinuanta kommentarer reta upp alla pk-debattörer, fast å andra sidan gör det henne desto roligare.

Snipp, snapp, slut.

4 diss och en Coca-Cola

2006-08-14T14:26:00.000-07:00

Okej, nu har det hänt för 245:e gången. Min lillebror har dissat mig. Nu tycker han att jag överdrev Onekligens kvalitet. Följande hände:

Först höll jag med.

Sen höll jag inte med.

Nu befinner jag mig i det andra läget. Varför? Därför att jag var inne på Virtanens och Sigge Eklunds bloggar och konstaterade att de sög. Fiaskot är ta mig fan bättre. Onekligen likaså.

Chapeau (läs!)

2006-08-11T13:15:00.000-07:00

SRX är den enda radiokanal där man får höra Morrisey, en gammal skön Annie Lennox-låt och Elvis Costello under en och samma kväll. Att de spelar en fruktansvärd skitlåt just nu är bara tecken på att de trots allt är mänskliga. För fan, vad dålig den är! "You make it home/ and you know we're by your side", vilken hemsk text. Låter som en brain dead amerikansk MTV-grupp som man bokstavligt talat gärna skulle kräkas på. Clark, hette de tydligen. Men jag har inte hört talas om de och skulle de mot förmodan vara "bra" så skiter jag fullständigt i det. Clark suger, hör ni det?

Nu är det Janis Joplin. Det visste till och med pappa. Men det är vid sidan om följande poäng: ingen läser min blogg! Det är fruktansvärt, inte sant? Igår hade jag en kommenterade besökare som heter Lisa. Hon skrev två (2) kommentarer fördelade på lika många inlägg. Men detta är också vid sidan om poängen, visserligen på andra sidan, men ändå på sidan. För en del av tvepoängen är att det finns människor vars bloggar spöar skiten ur mig och min(a) bloggar. Lisa är en sådan bloggare. Hennes Onekligen är hur bra som helst. Den är så bra som jag skriver när jag är som absolut bäst, multiplicerat med två. Eller möjligen tre.

En evig fråga i tillvaron är hur man ska förhålla sig till sådant och sådana som är bättre än en själv. Min teori är att det finns två typfall. Det första (1:a, för er som bara kan läsa siffror) är när en person som egentligen är sämre än en själv får mer cred än själv eftersom vederbörande har ansträngt sig mer och/eller har mer tur. Det andra (2:a) är när en bättre person får mer cred, rät och slätt.

Stycket före det ovan skrivna innehåller en utskåpning av variant (2). Då blir man inte ens sur, bitter eller nedstämd. Man erkänner sig bara... nä, inte besegrad... spöad.

Paris

2006-08-11T02:08:00.000-07:00

Nu, mina vänner, ska jag bjuda er på en liten godbit ur en recension av Paris Hiltons nya skiva från Guardian:

"Lest one carp, Hilton has been quick to point out that singing is a vocation for which she is eminently skilled. "I know music," she reassured the Sunday Times children's section. "I hear it every single day."

While this obviously gives Hilton a massive advantage over those who have never heard any music and thus believe it to be a variety of cheese, there remains the nagging suspicion that this might not represent sufficient qualification for a career as a singer, in much the same way as knowing what a child is does not fully equip you for a career as a consultant paediatrician."

Vikten av att läsa Nabokov.

2006-08-11T01:29:00.000-07:00

Ja, jag vet. Rubriken lämpar sig bättre på Stäppvargen, men eftersom jag har blivit ganska så förtjust i den här bloggens Barbierosa färg så blir det som det blir. Nabokov, ja. Jag har läst hur många bokrecensioner som helst där denne namedroppas, vilket lett till att Vikten av att läsa Nobokov verkligen börjat tynga mitt litterära samvete.

Jag har därför skapat en plan för att råda bot på problemet. Den lyder så här: I eftermiddag ska jag inhandla ett pocketexemplar av någon Nabokov-bok (det lär bli Lolita) innan jag hoppar på tåget till Stockholm, för att därefter snabbt läsa ut Swanns värld för att klämma in Nabokov mellan de två delarna av På spaning efter den tid som flytt som jag egentligen hade tänkt att läsa direkt efter varandra.

(Parentes: Fastighetsmäklare är sjukt sociala, framför mig sitter en stekar-mäklare och samtalar glatt och intresserat med två nördiga kunder. Jag beskådar mötet mellan t-shirt med olika färger på bak- respektive framsida och snygg grå kostym med smakfull slips. Ett skådespel! I det verkliga livet skulle de aldrig umgås, men här, i väntan på fastighetsaffärens slutförande, är de hur tjenis som helst. Jag skulle aldrig palla att vara så social, trots att jag inte är lika snyggt klädd som mäklaren eller är lika nördig som säljaren.)

Jag tror att jag kommer att gilla Nobokov lika mycket som Proust, för jag gillar alltid Väl-ansedda-författare-som-är-värdiga-att-inkluderas-i-vilken-kanon-som-helst. Det måste man göra om man siktar på att bli Intellektuell. Och är man som jag diagnostiserad som Pretentiös så måste man vilja bli Intellektuell. Så är det.

Den krypande olusten inför krypande kråkor

2006-08-10T14:26:00.000-07:00

När jag alldeles nyss sprätte iväg en kiwi-kärna från min högra tumme påmindes jag om en oroande händelse häromnatten. Det var när jag skulle somna i min svärfars säng - en fras som i sig sänder små vågor av oro längs min rygg - som jag kände någonting krypa i halstrakten. Det kan ha varit en snorkråka på vandring från näsregionen, en kärleksfull klapp från T, men det kan också ha varit något otäckare. Oron fick mig att reagera. Snabbt och resolut spände jag pekfingret bakom tummen och med den kraft som dämdes upp kunde jag sedan sprätta iväg föremålet.

Fast blott några sekunder senare hade kråkan/flickvännen/det otäcka upptäckt min mage. Den krypande känslan återkom och vandrade nedåt från naveln sett. Den här gången var det med ett äcklat ryck som jag med en backhand förvisade den från min kropp. Jag kände aldrig någon träff, men till skillnad från oron så försvann det kliande krypandet.

Eftersom jag kunde inte confirma mitt kill så låg jag på helspänn, redo att slå till på nytt, skulle krypandet återkomma. Jag var som en kommandosoldat som sitter på helspänn vid lägerelden, vaksam på den smygande fiendens rörelser. Man vet ju inte var det tar vägen; det kan ligga och lura på madrassen, ha hoppat ner på golvet eller helt enkelt spela död på magen. Och slappnar man av kan fienden komma och ta en.

Sen somnade jag.

Epilog:

Until this day har jag varit lite orolig för att det skulle ha varit en fästing. Jag letar emellanåt i min sköna kropps skrymslen och vrår efter blogsugande insekter, men det enda jag hittar är kråkor. Och ibland är det faktiskt T.

Omgjord refuserad artikel

2006-08-10T07:47:00.000-07:00

Inledningsvis vill jag slå fast följande: självhjälpsböcker är i regel illa skrivna, proppfulla av klichéer och skapade av tvivelaktiga experter. De heter ofta saker i stil med ”Så blir du rik”, ”GI-metoden mot det lyckliga livet”, ”Ät grankottar och hitta sexlusten” eller ”Skratta dig lycklig”. Jag vill också hävda att allting som försöker ge sken av att inte vara en självhjälpsbok visst är en självhjälpsbok. Till sist vill jag också påtala att jag inte läser självhjälpsböcker.

Trots detta har jag i ett par veckors tid suttit och tryckt Mihàly Csíkszentmihályis "Flow - Den optimala upplevelsens psykologi" mot bröstet när jag åkt tunnelbana. Omslaget på denna bok formligen skriker självhjälp. Den har ett kitschigt foto som föreställer ett vattenfall ovanpå vilket titeln är tryckt i stora bokstäver. Den innehåller även en sida där Csíkszentmihályi förklarar att denna bok inte är en självhjälpsbok, vilket om inte omslaget räcker för att övertyga, utgör bevis för att den visst är det. Hemma har jag känt mig tvungen att gömma den under Strindbergs "Giftas". Jag skäms alltså, men jo, jag läser den likafullt.

Mihàly Csíkszentmihályi (vars namn uttalas Mi-ha-ji Chicks-send-me-high-i) är professor i psykologi, verksam vid University of Chicago i USA. I över 20 år har han undersökt människor i deras vardag för att komma underfund med när de egentligen är som lyckligast. Över 250 000 människor har deltagit i studierna där varje deltagare burit en liten klocka som med visst intervall pipit till, varpå de fått fylla i en enkät om hur de mår och vad de gör just då.

Resultatet? Csíkszentmihályi upptäckte att människor är som allra lyckligast när de befinner sig i ”flow”. Flow är den där känslan man får när man är uppslukad av en uppgift. Känslan av att tiden står still och omvärlden nästan försvinner när man gör någonting som engagerar. Det är samma känsla som man kunde få när man var liten och uppslukades av en lek som inte tog slut förrän mamma plötsligt ropade att middagen var klar. Eller när man som pianovirtuos förlorar sig i Chopin och börjar flänga med huvudet på det där engagerade sättet som Stevie Wonder brukar göra.

Motsatsen till flow heter psykisk oordning. En sådan oordning innebär att en massa information stör medvetandet och hotar dess mål, vilket i sin tur minskar självets effektivitet. (Vilket i korta drag utmärker undertecknad.) När det är mer ordning och reda i skallen så står den information som når vår medvetenhet i överensstämmelse med våra mål. Typ som när man är uppslukad av en bok och allting runtomkring försvinner, eller när man skriver ett blogginlägg och inte bryr sig om kunderna som väntar. Då flödar den psykiska energin utan ansträngning. Då behöver man inte oroa sig, behöver inte ifrågasätta att man är på rätt väg. Då känner man flow.

Grejen är alltså att man ska hitta en balans mellan utmaning och kunskap för att finna det. Det får inte vara för svårt så att man får prestationsångest, eller för lätt så att man blir apatisk. Det ska vara en lagom balans på det hela för att man ska inträda i det där svänga-med-huvudet-blundandes-sättet som Stevie Wonder befinner sig i när han jammar loss. Ju oftare man låter sina flätor slå mot den vita kavajen, desto lyckligare blir man.

Genom att tävla med sig själv och ständigt söka utmaningar kan man flowa hur mycket och ofta som helst. Fast med risken att man blir som ett av Csíkszentmihályi uppbyggliga exempel:

Joe kom till USA endast fem år gammal. Han har arbetat på samma fabrik i trettio år men har aldrig velat bli förman. Han bemästrar varje enskilt arbetsmoment i fabriken och kunde laga trasiga maskiner. Han njuter av att utföra dessa uppgifter. När han kommer hem till huset som han byggt själv så arbetar han på att skapa ett sprinklersystem vars stora finess var att det kunde skapa regnbågar. När han har lyckats konstruera sitt sprinklersystem så bygger han om det med inbyggda spotlights så att det kan skapa regnbågar även på natten. Hans kollegor, skriver Csíkszentmihályi, dricker öl och bråkar med frugan efter jobbet. ”Endast den envisaste relativist kan påstå att Joes tillvaro inte är bättre”

Jag må vara ett barn av relativismens tidsålder, men jag är inte beredd att erkänna att sprinklerbyggande är bättre än att ta en öl med arbetskollegorna. Jag luras samtidigt inte av alla framgångssagor i boken. Inte av Joe, inte av den rullstolsbundne Pablo som återvann kärleken till livet olyckan till trots, inte ens av E som både är framgångsrik forskare och förmögen företagsledare med kärlek för klassisk musik.

Effekten av alla goda förebilder blir att man en bit in i boken storknar och börjar önska Csíkszentmihályi all världens psykisk entropi och lidande. Särskilt när man har läst om hur hans 12-årige son så smart men samtidigt så sött övertygade rånaren från gettot att ge honom tillbaks klockan han höll så kär. Då tycker man synd om rånaren.

Men detta står alltså i en självhjälpsbok som jag inte är villig att erkänna att jag läser. Och man frågar sig: ”Varför läser jag den?”

Det första hindret som undanröjdes var nog det viktigaste: författarens status. Här är det fråga om en professor från University of Chicago och det tycker jag är respektingivande. Därtill bygger hans resonemang på ett digert forskningsmaterial och dessutom har boken ett förord skrivet av Georg Klein. Vem faller inte för sånt?

Frågan återstår väl då: Ska du läsa boken? Nja. Den är i och för sig ingen typisk självhjälpsbok utan en fördummad version av Csíkszentmihályis akademiska alster. Syftet är väl gott, antar jag - att ge folk tillgång till forskning. Synd bara att det måste vara så jävla amerikanskt. Det blir en ohelig blandning av manuset till ett avsnitt av Extreme Makeover – Home Edition, en moralkonservativ propagandaskrift och en intressant avhandling i psykologi.

Bättre då att läsa om den på Fiaskot.

The would be journalist

2006-08-10T03:08:00.000-07:00

Sommarens misslyckanden kan ganska ganska lätt sorteras in under olika kategorier. Detta, för den ordningsamme glädjande faktum kommer sig av att de flesta av misslyckandena hör hemma inom en och samma kategori. Vilken är denna, frågar ni er? Mina journalistambitioner, svarar jag suckandes.

Det var för hela världen att höra som jag i våras basunerade ut att jag skulle bli en frilansande journalist. Uppfylld av drömmar om en romantisk och flackande tillvaro som skribent började jag jobba blott tre dagar i veckan för att under veckans övriga dagar masturb... jag menar skriva. Många blogginlägg blev det, det ena mer pretentiöst än det andra. Fast de riktiga skrivuppdragen blev inte många. Eller några.

Nedan följer en lista på tidningar som refuserat mina alster:

Automobil
Auto Motor & Sport
Nöjesguiden
Diego
ODD at Large
Att:ention

Härmed kastas en fatwa, om man nu verkligen "kastar" såna, på var och en av dessa publikationer!

Retour de l'homme raté

2006-08-03T01:14:00.000-07:00

När jag inte skrev på Fiaskot hoppades jag att läsekretsen skulle tro att jag inte hade misslyckats med någonting under sommaren. Ack, vad jag bedrog mig. Jag blev genomskådad som DIF:s taktik mot Ruzomberok.

Jag måste erkänna att jag har misslyckats ganska flitigt i sommar. Eller, rättare sagt, hållit i den goda (dåliga) form jag hade i våras. Det har skapats material för några inlägg här och uppeldad av läsekretsens påhejande ska jag sätta igång med navelskåderiet i hopp om att upptäcka några anekdoter bland navelluddet.

Och ja Karin, vilket fiasko att jag inte hängt med på de härliga utekvällarna!

The Never Ending Story of a D-uppsats

2006-06-20T14:44:00.000-07:00

Om någon person någonsin fått lika mycket välförtjänt stryk som your average spik i en bräda, så torde det vara undertecknad. I ett tidigare inlägg har jag gett er bakgrunden till det faktum att jag har skrivit två magisteruppsatser i företagsekonomi. Men detta kräver ett förtydligande: jag har skrivit två magisteruppsatser och har fortfarande inte fått någon av dem godkänd!

Liksom den sönderbankade spik som drar en lättnadens suck när han till slut får vila sitt huvud mot brädan trodde jag att det jobbiga var över. Åtminstone i den här frågan. Men så kände min handledare för att en gång för alla banka ner spiken i trät: "Jag har fått beska synpunkter från medbedömaren och det innebär att du behöver slipa på uppsatsen ytterligare." I klartext? Underkänt.

Mitt arma huvud. Vad med välförtjänt stryk det får. Vilka segrar arbetsetikens företrädare kan glädjas åt efter att försök #2 att skriva en magisteruppsats utan en tillstymmelse till anstränging (mindre än två veckor, nytt, soft rekord) har slutat i ett fiasko. Hur glada blir inte alla arbetsmyror som förbannar vissa människors ovilja att göra ett vettig handtag? Tja, inte vet jag. Min empatiska förmåga är inte i på långa vägar tillräckligt utvecklad.

Jag är i nuläget Serbien-Montenegro och rättvisans Argentina har gjort mål genom Crespo.

Analyser på arbetsplatser

2006-06-16T01:20:00.000-07:00

"Varning. Fotbollsanalyser på arbetsplats sker på egen risk." Så borde det stå på varningsskyltar i varje svenskt fikarum.

Efter att en kollega först fel-analyserar Sverige-Paraguay fullständigt - "Paraguay var riktigt nära att vinna", "Paraguay hade många riktigt vassa chanser" - så drämmer han till med åsikten att proffsen är övervärderade. Det talande exemplet? Inför hockey-VM (som jag upplystes om att Sverige vann) var det krisrubriker när Foppa inte kunde spela. Enligt kollegan trodde tidningarna att det var kört. Men så vann Sverige! Slutsats? Det spelar ingen roll om proffsen är med. "De i elitserien är ju nästan lika bra."

Jag blev så uppgiven av detta kvasi-resonemang att jag omedelbart begravde mig i Dagens Industri istället för att delta i diskussionen - trots att det var jag som hade startat den. Det var allt eller inget, antingen så skulle jag få korrigera samtliga 14 premisser för att få ett giltigt resonemang, eller så fick jag lägga ner. Jag valde det senare när jag samtidigt lovade mig själv att aldrig diskutera fotboll på jobbet igen.

Hädanefter ska jag hålla mig till sådana ämnen som är mer lämpade för fickaraster: vädret, jobbiga kunder och hur trött man är.

3 x ovett

2006-06-14T14:24:00.000-07:00

Nej! Jag höll på att börja skriva på fel blogg... eller? Jag kan inte riktig bestämma mig för om Fiaskot är förbehållet mina misslyckanden eller om den ska handla om alla sorters misslyckanden. Jag tror att det lutar åt det senare, åtminstone får det här inlägget en välsignelse från högre ort att ta upp tre utomstående personers misslyckanden.

1) Tomas Wernersson som kommentator under England-Paraguay. Han är otroligt sävlig och trög och nästan lika irriterande som Eje Elg som formel 1-kommentator på TV3. För kom igen, hur svårt kan det vara att uttala engelska namn i en tid då vi enligt samstämmiga uppgifter är alldeles anglifierade? Jew Kewl? Äschli Kewl? Vilka är det egentligen?

2) Anna Ternheim-intervjun i senaste numret av Bon. Ett inledande stycke som jag hade kunnat skriva på en dålig dag med vänster hand:

"Två textfragment som fastnar. Först: "She's such a lonely soul". Och så, en stund senare: "Your worn apartment outside town, I miss/Saturdays when your kids came by". Tanken som slår mig är: Hon har ett hål i sitt hjärta."

Va fan? Är det någonting jag inte fattar, eller är det här den mest uppenbara slutledningen världen har skådat sen två och två lades ihop? Singer/songwriter skriver deppiga låtar med deppiga texter. Singer/songwritern är nog deppig. Ja, upplys mig gärna om jag missat en dimension eller två av det första stycket på sidan 58 i Bon nummer 32 för SEK 59.

3) Lars Lagerbäck som inte låter Kongo-Kim spela på mittfältet. Om han får spela imorgon och Sverige vinner mot Paraguay så är det inte något för Fiaskot att behandla, men om de förlorar så kommer de få sina fiskar varma! Du har med andra ord rätt i din misstanke att jag ger dem en match att skärpa sig, Nils.

Nu är det nog bestämt. Jag hade tydligen glömt bort hur stort nöje jag finner i att kasta skit på andra. Det blir mer av den varan!

På allmän begäran - utbildningsfiaskot!

2006-06-10T13:14:00.000-07:00

Stäppvargen fick under en svag stund för sig att dess redaktion behövde utbildning i konsten att skriva texter. Vansinne, förstås. Ni kan väl knappast föreställa er varför något sådant skulle vara nödvändigt?

På Stockholms Universitet finns en institution som heter JMK. Det torde vara samma ställe som förut kallades Journalisthögskolan. Det vill säga, om Stäppvargen verkligen lyckades lägga ihop två och två, vilket Fiaskot betvivlar. Hur som haver, det är bra att gå på JMK. Det slår högt. Kanske inte så högt som att ha en blogg, än mindre än att ha två, men c'est pas mal.

Så vad händer? Redaktören för dessa tvenne bloggar quits his day job och deklamerar för sin chef, föräldrar och merparten av omgivningen att han ska börja läsa där. Därefter är han otroligt nära att missa hela ansökningen, vilket skulle ha utgjort ett fantastiskt inlägg på Fiaskot. Det är så att redaktionen beklagar att det inte blev så - vilket inlägg det skulle blivit, vilket sätt det skulle förhindrat det här inlägget!

Redaktören kom inte in. Nej, värre ändå! Redaktören kom inte ens förbi den första gallringen.

Så frustrerande att man måste skratta!

2006-06-01T07:21:00.000-07:00

Det började som en rolig meta-idé. Istället för att ensam sitta och deppa över att emotsedda karriären stod still, så skulle Stäppvargens redaktör intervjua en förebild. Objektet för denna beundran heter Johan Åkesson och hade imponerat genom att förekomma i både DN På Stan och Diego. I den sistnämnda hade objektet ifråga skrivit ett spännande reportage om bulgariskt mousserande vin (Chapel Hill), som i sin föträfflighet inspirerat Stäppvargen att också börja dricka mousserande på fester. Ett mail formulerades nogsamt och mailades till mig själv så att jag kunde googla fram adressen nästa dag.

Nästa dag kom chocken. "Fyra frilans frågor: Johan Åkesson" var rubriken på ett inlägg som en konkurrerande blogg blott tre veckor tidigare publicerat exakt det som Stäppvargen planerat! Och som om inte det blotta faktum att idén var tagen var nog, så hade Emanuel Sidea skrivit rubriken med en särskrivning så grov att jag började gråta. Hur kunde världen vara så grym?

Resultatet blev till slut att idén lades ned. Först tänkte jag ge upp, sen repade jag mod och tänkte intervjua Johan Åkesson i alla fall, men till sist så gav jag upp igen eftersom jag inte hittade någon mailadress till honom. Men det är som man brukar säga: "What's bad for Stäppvargen is good for Fiaskot". Och detta var ju sannerligen inget undantag!

Ett första smakprov

2006-05-31T12:25:00.000-07:00

Okej, Fiaskot misslyckades med att presentera det utlovade misslyckandet, men vad är ett misslyckande som inte tål att upprepas?

Jag skrev två (2) D-uppsatser i Företagsekonomi. Det var i runda tal en (1) uppsats mer än vad jag hade tänkt skriva. Redan den första uppsatsen var viktigt för mig. Den utgjorde förutsättningen för min framtida karriär som etikanalytiker: den skulle ju tjäna som murbräcka när jag med full kraft skulle slänga mig mot Jerusalems murar. Men vad händer? Jo, Jonas skriver en (1) uppsats i sista (sista) stund. Därefter skriver han en (1) till uppsats som också skrivs i sista stund.

Omdömet nedan leverades av min handledare för en dryg vecka sedan:

"Hej
Jag har äntligen läst den. Det är väl ingen kioskvältare precis - ganska så trögläst - men ok. Gör den klar. Jag lämnar mitt ex i lådan utanför mitt rum på fredag em."

Tja, vad ska man säga? Blev lite osäker på vilken sorts reaktion ett sådant omdöme förväntas väcka. Jag skrattade lite uppgivet och bestämde mig för att aldrig vilja doktorera. Lite besviken men ändå nöjd med att ha fixat stoff till ett inlägg på den rosenskimrande bloggen Fiaskot.

En sorts smygpremiär!

2006-05-22T15:08:00.000-07:00

Denna blogg är ännu i sin linda. Dess mål är inte riktigt formulerat, men att den på olika sätt kommer att behandla Fiaskon står klart redan i namnet.

Det blir en desto mer självreflekterande blogg än den o så allvarliga Stäppvargen.

Den kommer att skrivas i trestyckeformatet!