Personkontokrets 3:1, en tragedi av Lars Norén

Det är dags att presentera nästa månads ångestskapare. Mina damer och herrar:

Fiaskot/Stäppvargens ekonomiska situation!

Mina kontoutdrag gör en fantastisk imitation av kontoutdrag strax innan löning, trots att det är ungefär trettio dagar kvar av utgifter, innan nästa påfyllning kommer. Och hur imponerande detta än må vara, så skulle jag uppskatta denna komiska imitationsbedrift så mycket mer om det inte vore just mitt konto som utförde det.

Min privatekonomi är ur det perspektivet en ambulerande teater. I mitten av månaden ska Göteborg föräras med uppsättningen bestående av Jonas Ehne med privatkonto och inbjudna gäster. På fredag ska kontot gå på musikal, med ett restaurangbesök som första urvattningshål. Och i lördags - då var kontot på lokal! Kontot behöver dessutom köpa nya handskar, sedan kontohavaren - i berusat tillstånd - glömde sina på tåget.

Livet är en fest!

Som Nationalteatern skulle uttryckt det.

Sharpning!

Nej, nu är det skärpning. Det håller inte att köra värsta intensiva, heta blogg-bonanzan för att sedan göra plötsliga uppehåll på flera veckor. Läsekretsen kastas ju mellan himmelska höjder av euforiska läsupplevelser till helvetets innersta krets av informationslösa sajter! Jag har fått flera klagomål från föräldrar till Fiaskot-läsare vars barn råkat i depression till följd av den ojämna tillströmningen av blogginlägg. Det är inte acceptabelt. Nu ska jag blogga i ett jämt, aldrig sinande flöde.

Om en dryg vecka kastar sig Fiaskot/Stäppvargen ut på ett äventyr som inte står det värsta Indiana Jones-uppdraget långt efter. Vänta nu... kan man skriva så där? Jag har skrivit så lite på sistone att jag glömt bort hur man gör. Nåja. Jag och pojken som heter Ulf ska starta I.S. Management AB och antingen: (1) Bli rika. (2) Gå i konkurs. Alternativ (1) innebär att båda blir rika, alternativ (2) innebär att undertecknad blir fattig (-are).

I.S. hjälper företag att sammanställa arbetsbeskrivningar, policydokument och lathundar. Vi presenterar informationen på ett lättläst och pedagogiskt vis och håller den tillgänglig via vår lättnavigerade databas. Företagen får en möjlighet att effektivisera sin verksamhet och de anställda ett redskap att utveckla sin kompetens. Svara inom tio dagar och ni får ett bloginlägg på köpet!

Jajamen. Fiaskot/Stäppvargen Promotion AB! Fast inte än. Men ni ser ju att potentialen finns, inte sant?

Ett stort potentiellt fiasko

Fiaskotredaktionens aptit på misslyckanden är oändlig, därför har följande beslut fattats:

1) Redaktionen slutar jobba på banken
2) Redaktionen lånar pengar av sin mamma...
3)...och startar ett företag!!!

Ja visst, det är helt galet. Fiaskot höjer insatsen med 135 % och slänger sig utför ett stup.

Fortsättning följer...

Nämen dra på trissor

Från dn.se kommer följande old news:

Slog hål på Picassos dröm

Det var säkert en av historiens kostsammaste armbågstacklingar. Med en okontrollerad rörelse spräckte kasinomagnaten Steve Wynn nyligen sin egen Picassomålning "Le rêve" när han visade den för några vänner.

Men, va fan. Det där är bara en översatt nyhet från The New Yorker. Dock rolig. Men gammal. Jag läste om det på newyorker.com igår. Hajar ni? Igår!

Ja, man får lite perspektiv på Sveriges litenhet och sin egen kulturella bildning och världsvana när man råkar ut för dylika ting.

La Rève av Pablo Picasso

Återvändo med skat-svansen mellan benen.

Okej, då. Jag skriver väl igen. Det är alltid svårt att komma igång med skrivandet igen när man så fullständigt bloggar ut sig som jag gjorde för några veckor sedan. Särskilt när man håller på med så oerhört spännande projekt som de jag ägnat mig åt på sistone.

Jag är på jobbet förresten. Det är alltid lugnt nu på morgonen, men som så ofta är fallet med Lugn så är det bedrägligt. Innan man vet ordet av det har man en irriterande pensionär som inte kan skilja en fond från ett konto framför sig, eller en puckad snubbe som tror att han är utsatt för kortbedrägeri när det är han själv som inte håller koll på sina transaktioner. Åh, vilka idioter!

Och nu till tvåtusentalets hittills största medgivande: Kvarteret Skatan är helt okej. Jag laddade ner ett avsnitt från svt.se och döm om min surprise när jag tyckte att det var roligt! Ja, man lär så länge man lever, som ordspråket jag myntade lyder.

Arty farty

Goddag, mina kära läsare.

Idag har jag av kundtillströmningarnas gudar tilldelats en lugn dag. Jag är mycket nöjd med detta faktum och tar tillfället i akt att fylla internet med ännu mer information. Först ut är ett lästips.

Detta konstverk är skapat av Marc Titchner, en av de nominerade till årets Turnerpris. Dock en högoddsare (se artikeln). Bilden snodd från guardian.co.uk


Länken leder till The Guardians hemsida och en artikel skriven av Richard Dorment, som - enligt honom själv - oväntat valdes in i Turnerprisjuryn. Turnerpriset är ett av Storbrittaniens största konstpris och går varje år till en konstnär verksam eller född i England som lyckats bli uppmärksammad av juryn. Artikeln, med rubriken "How I suffered for art's sake", handlar om det år som gått sedan han fick reda på att han var med i juryn. Uppdraget som medlem av juryn innebär förresten att man under ett år går och ser på en massa konst, för att sammanställa en lista med typ sex stycken favoriter. Därefter får man delta på ett jurymöte där fyra stycken nominerade - "short listed" - utses, varefter dessa ställer ut på Tate Modern och juryn bestämmer vem som vinner.

När Dorment fick beskedet om att han skulle vara med i juryn fick han nästan panik och förstod inte hur han skulle hinna med alla art shows som han upplevde att han var tvungen att se (enbart i London fanns det 198 stycken), särskilt som han inte hade några konkreta instruktioner och därmed inte visste hur han egenligen skulle gå tillväga. Under det följande året besökte han mängder med gallerier, alltifrån stora och välkända till små, mystiska gallerier inhysta i bortglömda lagerlokaler, belägna i avkrokar av London där han aldrig varit förut. Resultatet blev att han nästan gick in i väggen.

Men mer om det i själva artikeln, som ger en bra (förmodar jag) överblick över den moderna engelska konstscenen. Den behandlar också de där frågorna man ställer sig: Vad är modern konst? Vad gör den bra? Och framförallt: är det bara struntsnack alltihopa?

Nedan följer ett kul citat:

"On the other hand, I did once see Keanu Reeves in Vyner Street admiring an artwork in the Modern Art gallery, a blue, plastic rectangle, I seem to recall, that looked like a Formica offcut and cost 20 grand. Reeves described it as 'almost Kleinian', which is artspeak for blue"

http://arts.guardian.co.uk/features/story/0,,1884681,00.html

Läs den!