Back in backe

Häromdagen skulle jag ut och springa när jag kom på mig själv med att vara nervös.

Att (försöka) driva ett eget företag innebär att jag hamnar utanför min comfort zone ungefär tre gånger i timmen. Jag har telefonskräck, prestationsångest och är en smula arbetsskygg. Inte direkt egenskaper som är eftersträvansvärda bland entreprenörer, men som åtminstone har förtjänsten att de skruvar upp svårighetsgraden på utmaningen. Att lyckas med det här företaget innebär att utmana mig själv tills korna går hem.

Hur som haver. Jag blir alltid nervös när jag hamnar utanför min comfort zone. Jag hade en teori om att jag skulle bli så van vid att visatas utanför dess trygga famn att jag till slut skulle härdas och således kunna göra vad som helst utan att tveka en sekund. Jag hade förstås fel, vad som är förvånande är att jag inte hade helt fel.

Jag har vant mig lite grand nämligen. Jag har träffat ganska många personer och till och med (höjdpunkten) lyckats mingla bland 50-åriga riskkapital- och entreprenördgubbar vid ett tillfälle. En fredag lyckades jag prata i telefon hela dagen nästan.

När jag skulle ut och springa blev jag dock nervös. Jag skulle springa uppför en backe och kände att detta, det var verkligen att hamna utanför min comfort zone (inte bara i fysisk bemärkelse alltså).

Disskussionsfråga:

Berodde nervositeten på:
1) Att jag hade tryckt undan en massa oro som fick ett märkligt utlopp i fruktan för att springa upp för en backe?

Eller

2) Att det är läskigt att springa uppför Hammarbybacken?

Låt höra!