Quelques reflections (où sont les accents?) d'un samedi

Jag är lite kär i Lilly Allen, men sånt talar man inte högt om. Sitter och kollar på hennes videor på YouTube, med ett avbrott för Salem al Fakir och ett samtal med min far. Textraden som lyder någonting i stil med "bla bla bla food bla bla bla tesco/people from the city bla bla bla I do believe it's called al fresco" är genial! Den handlar om att fattigt folk äter lunch som de köpt på Tesco, medan finansfolket äter lunch i parken. Om jag hört rätt.

Jag ska laga en steak americain ikväll, vilket för alla som inte är invigda innebär att man tager en baguette (eller pain riche, som de obildade säger) stoppar i några hamburgare, stryker på lite onyttigheter och äter medelst pommes frites (eller strips, som lantisar säger) och ett alibi-salladsblad. I Frankrike serveras såna med pommes frites i själva burgaren vilket gör dem maximalt flottiga och goda. Jag älskar flott. Funderar därför på att löpa linan ut och göra en steak americain à la francaise.

Mitt farliga bukfett kommer aldrig försvinna.