Bara för att skriva någonting

Hej igen.

Idag tippade jag rätt på de första fem förarna i Malaysias Grand Prix. Bedriften bestod i att pricka in Heidfeld som fyra! Jag är bra.

Fast förkyld. Mitt immunförsvar är hur starkt som helst, men eftersom Tove envisas med att dra in 2-3 nya förkylningar i månaden så blir det ansträngande i längden. Nu fick jag kasta in handduken.

Men taggad. Håller på att lära mig Ruby, som i programmeringsspråket och inte... ja? Vad trodde du? Funderar på att göra en större vägändring till Open Source-lägret istället för Microsoft. Det känns som ett moraliskt beslut. Jag har blivit en nörd. Big time.

Men hungrig. Jag ska gå till grillen och köpa en korv. Fast ska jag duscha innan eller efter?

Böka i backen

Sen jag var i skrivartagen senast (inte syftandes på det jag skrev nyss) har jag upptäckt en ny amerikansk sajt. Ja, jag skriver så. Det ser inte (heller) klokt ut att skriva "site". Wollen sie Pest oder Kolera haben, mein lieber herr Jonas? Pest, bitte.

Slate!

(Jag tänkte mig att jag skrev ordet Slate i ett anfall av Tourettes, vilket kanske inte translates så well to en text)

Back i backen (växeln)

Jag är tillbaks! Jag är tillbaks!

Nu minns jag hur kul det var att skriva på den här bloggen. För att Ulf inte ska bli sur när jag bränner våra investerade pengar genom att blogga istället för att jobba kommer jag här att redovisa vad jag har gjort idag:

- Lagt upp version 1.5 av Marknadsdatabasen

- Öhh...

- Ja...

- Va fan? Jag tyckte att jag hade gjort jättemycket!

Back in backe

Häromdagen skulle jag ut och springa när jag kom på mig själv med att vara nervös.

Att (försöka) driva ett eget företag innebär att jag hamnar utanför min comfort zone ungefär tre gånger i timmen. Jag har telefonskräck, prestationsångest och är en smula arbetsskygg. Inte direkt egenskaper som är eftersträvansvärda bland entreprenörer, men som åtminstone har förtjänsten att de skruvar upp svårighetsgraden på utmaningen. Att lyckas med det här företaget innebär att utmana mig själv tills korna går hem.

Hur som haver. Jag blir alltid nervös när jag hamnar utanför min comfort zone. Jag hade en teori om att jag skulle bli så van vid att visatas utanför dess trygga famn att jag till slut skulle härdas och således kunna göra vad som helst utan att tveka en sekund. Jag hade förstås fel, vad som är förvånande är att jag inte hade helt fel.

Jag har vant mig lite grand nämligen. Jag har träffat ganska många personer och till och med (höjdpunkten) lyckats mingla bland 50-åriga riskkapital- och entreprenördgubbar vid ett tillfälle. En fredag lyckades jag prata i telefon hela dagen nästan.

När jag skulle ut och springa blev jag dock nervös. Jag skulle springa uppför en backe och kände att detta, det var verkligen att hamna utanför min comfort zone (inte bara i fysisk bemärkelse alltså).

Disskussionsfråga:

Berodde nervositeten på:
1) Att jag hade tryckt undan en massa oro som fick ett märkligt utlopp i fruktan för att springa upp för en backe?

Eller

2) Att det är läskigt att springa uppför Hammarbybacken?

Låt höra!