Läkemedel är bra!

Människors inställning till läkemedel kan förvåna mig. Åtminstone vissa människors inställning, nämligen de som hyser en grundläggande misstänksamhet mot läkemedel som de hänför till dem såsom varande läkemedel, snarare än till industrin och de institutioner som ser till att de hamnar på apotek och i människors badrumsskåp.

Misstänksamheten mot läkemedlen bottnar i en tro på ett naturligt, oskuldsfullt tillstånd där människan är oförstörd av det samhälle vi skapat. Annars är det orimligt. Det borde alltså bygga på en tanke om att man har feber, känner sig deppig eller har ont i halsen av en anledning och att denna anledning måste beaktas och respekteras. Att kroppens "naturliga" förmåga att läka är den bästa. Inget fusk, inga genvägar, utan ett rent tillfrisknande utan kemikalier.

I New York Review of Books har jag de senaste dagarna (med långa pauser i läsandet) läst en artikel so handlar om Big Pharma's propaganda för användandet av psykofarmaka. Enligt uppgifter i artikeln har de under de senaste åren jobbat hårt för att övertyga läkare och allmänhet om att snart sagt varje själsligt tillstånd som inte är njutbart i själva vekret är ett sjukdomstillstånd. Blyghet till exempel, det kan man även benämna Social Anxiety Disorder och därmed få recept på medeciner som dämpar "sjukdomen". Ett sätt att övertyga vanligt folk om att det är en sjukdom (och om att de själva lider av den, vem känner sig inte blyg bland okända människor) är att låta kända människor "tala ut". I Oprah framträdde exempelvis en känd baseball-spelare som avslöjade att han led av Social Anxiety Disorder, som en författare i sin tur avslöjade var betald av en kommunikationsbyrå som jobbade för... Big Pharma.

Utvecklingen torde fortsätta och intensifieras. Big Pharma har förtvivlat svårt att hitta nya supersäljande läkemedel (såsom Losec för Astra) och utvecklas allt mer mot att vara Marknadsförare av läkemedel snarare än Upptäckare av nya läkemedel. Med de enorma resurser som finns till buds så finns inget rationellt alternativ till att lägga stor kraft bakom lobbyverksamhet och sofistikerade kampanjer med syftet att skapa efterfrågan och nya marknader. Egentligen fullt, ekonomiskt logiskt. Om inget finns att göra på utbudssidan så får man väl göra en insats med efterfrågan?

Jag tycker för övrigt inte att det är dåligt att käka läkemedel för att bli glad, social och upphetsad. Tvärtom, finns det möjlighet att göra det så tycker jag att det nästintill är påbudet att göra det. Med en befolkning bestående av pillertrillande, glada kåtbockar så torde livet bli en jättehambo till dans. (Jag kan inte föreställa mig någon större och livligare dans än "jättehambo", fast å andra sidan vet jag ju inte vad en "jättehambo" är.) I det utopiska samhälle där jag föreställer mig att livet är en "jättehambo" gör Roy Andersson filmer som påminner om karnivalen i Rio vad gäller stämning, färger och lust. Där är människor så glada att skrattyoga blir en överflödig rest av det sena 1900-talets deppighet och man samlas i grupper för att gråta och vara sur mest för att det är spännande och exotiskt. Och det är bra, ju större allmän lycka, desto bättre!

Problemet med systemet är att det råder en brist på starka och oberoende granskande institutioner (ett påstående jag inte har något vidare underlag för). Trycket från Big Pharma är så högt att vågen av läkemedel sköljer över samtliga delar av systemet. Trots att den mänskliga fysiologin ändrats nämvärt sedan 1950-talet så diagnostiserades 350 stycken fler sjukdomar 1994 än 1952 i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som fungerar som en manual över alla officiellt accepterade former av psykiska sjukdomstillstånd. Ju fler nya psykiska sjukdomar som finns, desto fler läkemedel kan man både uppfinna och sälja för att bota dem.

I den vågen av nya sjukdomar och läkemedel uppstår problem i granskningen av dem. På grund av Big Pharmas viktiga roll som finansiärer av olika sorters forskning uppstår ett system av självcensur som förtiger potentiella faror med psykofarmaka. I artikeln i New York Review of Books talar man om faror med läkemedel som Zoloft och Prozac som förtigs i debatten. Impotens, beroende, depressioner, med mera, med mera. Skräckscenariot är ett nytt Neurosedyn där riskerna upptäcks alldeles försent, när tusentals människor redan har drabbats.

Fast jag gillar ju tanken om effektiv och bra psykofarmaka. Det vore sjukt skönt att slippa vara så nervös och introvert som jag tenderar att bli när jag måste prestera. Jag tror att jag skulle bli gladare och att jag tillsammans med mina medknaprare av piller skulle göra samhället lyckligare. Problemet är bara strukturerna och institutionerna. Om Big Pharma tillåts infiltrera oberoende instanser som ska granska läkemedel och skydda människorna, så kommer min utopi aldrig bli verklighet. Läkemedlen skulle bli sämre, med farligare biverkningar samtidigt som en kultur av misstro skulle etableras mellan allmänhet, läkemedelsbolag och kontrollorgan.

Och slutligen: världen blir ett bättre ställe om misstänksamheten mot läkemedel riktas mot institutionerna snarare än läkemedel som varandes läkemedel. Världen blir ännu bättre om misstänksamheten dessutom är något så när balanserad, så att man käkar läkemedel med vaksamhet istället för att inte käka dem alls.

Och slutligen, slutligen: Låtom oss hålla tummarna för att "jättehambons" tidevarv snart är här! Även om ingen har svaret på hur.

PS. Dagen efter att jag började skriva den här "artikeln" dök följande artikel upp på DN.se.

Böcker

Böcker är ingenting för vårt moderna samhälle. De är för tunga, för långa, för krävande och är ganska stöt- och vattenkänsliga. Framförallt är de väldigt vattenkänsliga, men det är inte det största problemet idag. (Fast med det sagt så kommer det i en framtid av växthuseffektskapade översvämningar, jordskred och Gudrun-stormar att vara det största problemet. Men, som sagt, den tiden ligger framför oss.)

Idag är böcker olämpliga av andra skäl. Om man jobbar, bor i storstaden och äger en tv så är det förtvivlat svårt att läsa ordentligt. Jobbet tar tid, storstaden förkortar pendlingstider (om man bor i staden) och tv:n har en förmåga att stjäla uppmärksamhet (och här kommer en notis riktad till bakåtsträvare: att tv:n stjäl uppmärksamhet är inte av ondo när programmen är bra). När den bärbara datorn med WiFi förs in i denna ekvation blir det ännu svårare. Youtube, DN.se, Guardian Unlimited, Fotbollskanalen, Slate, Salon, Auto Motor & Sport, Autosport och New York Review of Books (jo, så långt gånget är det) tar såväl tid, som uppmärksamhet och förkortar avstånd (okej, det gör de inte, om man inte pratar i såna där trötta metaforer som folk tenderar att göra). Kvarstår ingen tid, inget utrymme och ingen koncentration.

Hur ska man då kunna läsa böcker? De kräver tid, är stora, tunga, vatten- och stötkänsliga och koncentrationskrävande. (Här känner jag mig föranledd - av bristande självsäkerhet - att påpeka att jag minsann läser bra böcker. Stieg Larsson et al. är inte koncentrations- och tidskrävande och kräver således en något annorlunda analys än den jag företar här.) Har man en bok i sin väska tillsammans med frukt, matlåda, paraply och vantar så säger Murphys lag att den kommer att fara illa. Är man trött orkar man inte. Är tv:n på kan man inte fokusera.

Böcker i sin traditionella form är därför någonting för gamla människor och 1900-talet. Framtiden hör snarare till Amazons Kindle, böcker i pdf-format och ljudböcker (samt, förstås, andra sätt att få de där orden att bilda meningar i våra sinnen). De har helt andra förutsättningar att klara sig undan fruktdöden i väskor, svaga handleder och utrymmesbrist i bokhyllor. De är helt enkelt praktiska.

När böcker bara är tids- och koncentrationskrävande har vi kommit långt. Då är de fysiska hindren borta och litteraturens alla skatter tillgängliga för alla människor som har tid och kan fokusera. Men vänta! Det är ju gamla människor och 1900-talet det! Vad ska de moderna och unga göra? Jo, de kan läsa topplisteböcker på sin Kindle och njuta av produkten som löser böckernas (nästan) alla problem: stöttålig, snabbkonsumerad, liten och smidig och kräver ingen koncentration. Dock förmodligen vattenkänslig.

Allt detta utmynnar i min spådom om böcker: allting kommer att se likadant ut, men folk kommer läsa lite mer. Gamla människor kommer att läsa bättre böcker, folket kommer följa Lisbeth Salanders öden. Köper man en Kindle kommer man att ha den i sin ficka så att man inte får bananmos på den. Men ännu längre bort i tiden, när växthuseffekten slagit igenom, kommer "GoreTex" och "Bok" nämnas i samma mening och då äntligen kommer böckerna att nå sin fulla potential!