The Never Ending Story of a D-uppsats

Om någon person någonsin fått lika mycket välförtjänt stryk som your average spik i en bräda, så torde det vara undertecknad. I ett tidigare inlägg har jag gett er bakgrunden till det faktum att jag har skrivit två magisteruppsatser i företagsekonomi. Men detta kräver ett förtydligande: jag har skrivit två magisteruppsatser och har fortfarande inte fått någon av dem godkänd!

Liksom den sönderbankade spik som drar en lättnadens suck när han till slut får vila sitt huvud mot brädan trodde jag att det jobbiga var över. Åtminstone i den här frågan. Men så kände min handledare för att en gång för alla banka ner spiken i trät: "Jag har fått beska synpunkter från medbedömaren och det innebär att du behöver slipa på uppsatsen ytterligare." I klartext? Underkänt.

Mitt arma huvud. Vad med välförtjänt stryk det får. Vilka segrar arbetsetikens företrädare kan glädjas åt efter att försök #2 att skriva en magisteruppsats utan en tillstymmelse till anstränging (mindre än två veckor, nytt, soft rekord) har slutat i ett fiasko. Hur glada blir inte alla arbetsmyror som förbannar vissa människors ovilja att göra ett vettig handtag? Tja, inte vet jag. Min empatiska förmåga är inte i på långa vägar tillräckligt utvecklad.

Jag är i nuläget Serbien-Montenegro och rättvisans Argentina har gjort mål genom Crespo.