Test, detta är ett test

Mina vänner, nu ska jag titta på "Blow" med Johnny Fucking Depp, som en före detta kollega töntigt uttryckte det. Fast innan jag försvinner in i teven och min finfina fredagsberusning vill jag dela med mig av en länk... till!

Klicka här så kommer era öron snart att mötas av Tom Waits ljuva stämma. Vilken man. Vilken låt. Vilket hallelujah moment, för att tala med Kishti Tomita.

Ölstinnt bloggrus

Fiaskots Idolbevakning fortsätter. Årets deltagare har mycket starkare personligheter än tidigare års. På de elva deltagarna är personligheterna fördelade på följande vis: sex stycken "personligheter", det vill säga sådana som ger sken av att ha en för kritiskt tänkande fungerande hjärna, en jag har träffat IRL (nördspråk för "på riktigt"), en jävligt söt, en tvättäkta nörd, en blaffig, samt en mesig spexare. Vilket gäng!

Fast bäst just nu är förstås Camera Obscura. Om ni väntar ett ögonblick ska jag försöka lägga upp en låt som det är full lagligt att ladda ner... jag återkommer! AAAARRRRGH!!! Det gick inte men jag kom på det!! Jari Happalainen har ju producerat dem, det är därför de låter så Concretesiga i soundet!! Ha! Got you. Fast låten blir ni utan. Jag kan inte tillräckligt mycket om den tekniska biten, mitt nördiga utseende till trots. Men bilder kan jag lägga upp:

Jajamensan, detta är Camera Obscura och det där var en länk.

Nu tog Idol slut och jag måste deala med Tove om att se på något annat. Jag har ätit mig proppmätt på chips och funderar på att övergå till whisky, därmed avbrytandes mitt öl-bonanza. Spännande fortsättning följer väl inte .

Idolbloggande

Direktblogg från Idol, nu på Fiaskot! Jag har valt väg och vägen heter kommersialism. Så är det gott folk. Precis som ren och skär kommersialism, fast med en liten twist: Fiaskot har bara kommersialismens dåliga sidor. -Vilka då? frågar ni er. Jo förstår ni, Nya Fiaskot är ytligare, dummare, mer raljerande, har mindre innehåll och är sammantaget bara hälften så intressant som Stäppvargen var den gamle jycken sprang som bäst över tundran.

Och det blir värre! För snart börjar Fiaskot direktlänka videor från Youtube, så att ni med hjälp av ett endaste musklick kan förlora i er redaktionens favoritsnuttar för tillfället. Huvaligen!

Idol var det, ja. Topplistan just nu ser ut så här: Linda, Markus och... öhh, inte ens Tove vet... Jessica! Tack Tove för snabbsurfningen.

Ganska illa skrivet

I min ensamhet på Jobbdagen tar jag tillfället i akt att skriva av mig lite för att för mig själv skapa intrycket av att jag faktiskt har ett utbyte med omvärlden. Puh! Vilken jobbig mening att läsa! Fast den vore ännu jobbigare att skriva om.

Anyhow, jag har upptäckt musiksajten Emusic.com genom ett tips av den alltid lika välinformerade Jan Gradvall. Det vill säga att han skrev om den i DI Weekend och jag läste krönikan. Anyhow igen, för en liten slant i månade får man ladda ner x antal låtar till sin dator. Lösningen jag valt - den billigaste, vem hade trott det? - innebär ett pris per nedladdat album på ungefär 35 kronor. Trettiofem kronor!!

Och vet ni vad? I dagens DN finns en intervju med BBC:s humorchef Jon Plowman. Han är mannen bakom allt roligt som visats på teve de senaste åren: Absolutly Fabulous, Little Britain, The Office och Extras.

Nicholas Wennö skriver så här: "Detta (syftandes på någonting tidigare i artikeln, Fiaskots anm.) är huvudskälet till att Plowman flugits in från verklighetens "Little Britain" för att höja humornivån i det nordliga land som gav världen "Kvarteret Skatan"."



Kvarteret Skatan? Jag har aldrig sett ett avsnitt av Kvarteret Skatan. Men jag avskyr programmet! Det är en så hemsk nördig och tråkig serie, så svensk i sin fullständigt harmlösa humor. Det är precis lika astråkigt som den där Ulf Malmros-serien Sally.

Exakt vad Wennö menar med kommentaren om Skatan i dagens tidning är jag inte hundra på. Men jag har inte bättre moral än att jag tar den som en intäckt på att min kvalitetsintuition fortfarande inte svikit mig. Svensk humor är dålig, Kvarterat Skatan likaså.

Länktips (med bild)!

Nu är verksamheten igång! Fiaskot har den senaste veckan tagit klivit in i länk- och bild- och filmvärlden på allvar. Därför har redaktionen bestämt att tiden är kommen för ett länktips:



Länkens namn: Andreas visar

Länkens andress: www.andreasvisar.se

Betyg: Fyra fiaskon av fem möjlig försök

Skriftligt omdöme: Detta är en underbart pedagogisk sajt där man blir visad både det ena och det andra. Lycklig är den som kan vara lika ironisk-allvarlig som Andreas.

Så där, ja! Det första länktipset från Fiaskots Länktipsservice AB är levererat. Observera att tjänsten än så länge är gratis, vilket dock kan komma att ändras retroaktivt. Fiaskot vill göra läsarna uppmärksammade på att bilden är stulen utan tillstånd och att Andreas säkert har någon slags copyright på den. Så att ni vet.

Varandes journalist - Johan Åkesson (del 3)

Till lill-lördagens, fredagens och stor-lördagens lov publicerar Fiaskot härmed den allra sista delen i den omåttligt populära intervjuserien Varandes journalist - Johan Åkesson. Efter den enorma uppskattning Fiaskots två, tre läsare visat för detta tema har redaktionen beslutat att satsa på fler journalistintervjuer. Näste föremål annonseras inom kort. Men nu, min dam och min herre, kommer den tredje delen av Åkesson-intervjun!

Fiaskot:

På vilken bar i Stockholm hänger det mest frilansande skribenter en vanlig fredagkväll?

Johan Åkesson:

Haha, det är en kul fråga med ett enkelt svar: Riche. Lilla baren. Andra mediahangouts: Pet Sounds Bar, El Mundo, Marie Laveau och såklart Spy Bar efter midnatt. Men att supa sig till jobb funkar bättre på film än i verkligheten. Att mingla med sina uppdragsgivare gör man först efter att man etablerat sig. Om jag var redaktör skulle jag ta mer hänsyn till en tydlig idé i min mailkorg än en sluddrig idé vidbardisken.

Som frilansare måste man ha bra koll på trender och då hellre samhällstrender än kläder och musik. Mitt finger i luften säger att det just nu inte är särskilt coolt att vara asball journalist med näsan i vädret på Spy Bar, utan hellre smart och sympatisk journalist med örat i vädret på Gröne Jägaren. Många journalister gör tabben att bli mediafierade och bara umgås med andra mediahoror. Det är dumt. Då tappar man idéerna. Bättre då att umgås brett och mycket med människor från överallt. Och hänga på otippade ställen.

Le retour de force (d'internet)

INTERNET!!

Klapp, klapp, klapp.

INTERNET!!

Klapp, klapp, klapp.

Jag äälskar internet! Det skulle bli jämt skägg mellan Djurgården och Internet om jag skulle behöva välja vilket jag hejade mest på. För jag äälskar internet!

(Och förresten: nu har jag bredband igen)

Varandes journalist - Johan Åkesson (del 2)

Detta, min kära, är den andra delen av den gastkramande intervjun med Johan Åkesson. I den här hiskligt spännande delen avslöjas Femstegslistan mot framgång som journalist, alla wannabe skribenters heliga graal.

Fiaskot: Med din egen framgång som utgångspunkt, hur skulle en trestegslista på temat Den enda raka vägen till framgång som frilansande skribent för Fiaskot- och Stäppvargenredaktionerna se ut?

Johan Åkesson: Det är svårt att ge en trestegslista, men jag ska försöka. Eller vafan, det blir en femstegslista. Inte helt genomtänkt, men spontant ser den ut så här:

1. Bli säker på hantverket.Du bör veta hur olika artiklar byggs upp, hitta "ditt" språk, lära digvässa texter osv. Men detta tar inte fyra år på någon universitetsutbildning. Jag lärde mig det på gymnasiet. Andra kan lära sig det från en bok, en sommarkurs eller liknande.

2. Ha idéerna. Utan idéer är du blåst. Ska du frilansa måste du ha artikelidéer, och idéer får man av ett brett socialt umgänge, ett intresse för omvärlden, en generell nyfikenhet och god analytisk förmåga. Att dessutom läsa många tidningar, se tv, film, läsa böcker och surfa, surfa, surfa är så klart nyttigt.

3. Bekanta dig med marknaden.Lär känna de tidningar du vill skriva åt, försök förstå vad tidningarna vill säga. När du sedan tänker idéer, tänk också på vilken tidning som kan vara intresserad och under vilken sektion i tidningen din idé passar.

4. Övertyga redaktören. När du har en färdig artikelidé, vet hur du ska skriva den och har hittat tidningen som borde köpa din idé är det dags att kontakta redaktören. Nu måste du vara smidig. En god frilansjournalist är en kombination av en duktig skribent, researcher, reporter och försäljare. Försäljare är skittråkigt att vara tycker jag. Men nödvändigt. Du måste vara trevlig, avslappnad men saklig i dina pitcher. Förklara kortfattat vem du är, vad din idé går ut på och varför just denna tidning borde nappa. Maila in idén. Ring en vecka senare och fråga om redaktören läst mailet. Är han/hon inteintresserad, tjata inte, säg att du återkommer med nya idéer.

5. Fortsätt leverera.När du sålt in en första artikel bör du fortsätta leverera idéer direkt. Behåll dina kunder! Visa dem att du är oumbärlig med dina idéer.

Andra tips:

- Börja lågt. Alltså, sikta inte nödvändigtvis på DN som första arbetsgivare. Arbeta istället upp din säkerhet genom att skriva åt mindre kända publikationer. Och även om journalistförbundet säkert tycker att du ska kräva skälig betalning redan från första knäcket så anser jag inte det. Sälj dig billigt i början. När du sedan blivit tillräckligt eftertraktad hos skittidningarna kan du börja söka dig till större tidningar och då kräva bättre pröjs.

- Ha en bredd. Alltså, låt redaktörerna veta att du kan mycket om mycket och att du är beredd att göra annat än skriva. Lär dig redigera, göra web-tv, koka kaffe, whatever. Var ingen snobb som bara vill intervjua kulturpersonligheter, då är du dömd att skriva för ideella filmtidningar hela livet.

- Var självsäker. Givetvis måste du bära på en hel del ödmjukhet för att lyckas som journalist, särskilt på fältet. men vid tangentbordet måste du vara jäkligt självsäker, och även när du kommer på möten hos redaktörer. Om du inte ser ut att själv tro på dina idéer kommer ingen annan göra det.

Och nu med fotomaterial

Detta, gott folk, är en bild på intervjuobjektet Johan Åkesson. Ja, jag talar alltså om den i viss mån avundsvärda frilansaren, som här är avporträtterad på en amerikansk diner. I Austin, får man förmoda. Fotografen heter Anna Schori, som härmed får officiell cred från Fiaskot. Hennes eventuella släktskap med Pierre är inte utrett av redaktionen (Reds. anm.)

Varandes journalist - Johan Åkesson (del 1)

Kära läsare!

Med det här mailet börjar Fiaskots följetång "Varandes journalist". Medgives: namnet på den är osedvanligt töntigt, men jag kunde liksom inte låta bli. Först ut i denna serie, vars syfte är att upptäcka i princip alla hemligheter om tillvaron som journalist, är frilansskribenten Johan Åkesson. Han förekommer i tidningar som Dagens Nyheter, Diego och Nöjesguiden (fast jag är ju inte säker på att han skriver i den sistnämnda, jag bara antar det) och är i korthet ung, framgångsrik och i viss mån avundsvärd. Nedan följer den första delen av intervjun:

Fiaskot: Med detta mail sätter Fiaskot igång frågebombardemanget som ska avslöja Svaret om hur man blir en framgångsrik journalist.

Vid vår senaste mailkontakt befann du dig i Austin, Texas. Vill du berätta för Fiaskots tre läsare hur du lyckades få uppdragen som tog dig dit?

Johan Åkesson: Som frilansare måste man inse att uppdrag är sällsynta. Det gäller att skicka iväg sig själv på jobb. Det är en av anledningarna att mitt frilansande flytit på så pass bra: jag begränsar inte mina idéer tillSverige. Oftast utgår jag från var jag vill resa. Vill jag till Tokyo(som var fallet häromåret) så hookar jag upp med en fotograf (den gången Martin Adolfsson) och brainstormar artikelidéer och kontakter. Det som sedan (oftast efter mycket googlande och mailande) är klara artikeluppslag pitchar jag in på olika tidningar där jag tycker de passar in. När tillräckligt många idéer köpts för att täcka resans omkostnader sticker jag (och fotograf) iväg.

Alltså kan man inte förvänta sig att någon tidning skickar iväg dig på uppdrag, då det innebär att de måste täcka dina omkostnader (utöver arvode). Något ytterst få tidningar är beredda att göra.

Denna gång i Texas var det lite annorlunda. Fotografen jag jobbade med, Anna Schori, hade privata skäl att besöka Texas och föreslog att jag skulle hänga med för jobb. Vad för jobb visste vi inte då, vi hade många idéer, men svårt att hitta bra personer/case just i Texas. Jag nämnde resan för min boss på Diego, Mr Steneberg, som också han funderade och ringde mig några dagar senare med förslaget att jag skulle skriva om jordens undergång. Det kan man liksom inte tacka nej till (läs nästanummer av Diego). Så jag köpte min flygbiljett. På plats fick jag även kontakt med artisten Daniel Johnston, mailade då DN och sålde in knäcket där innan jag åkte hem till honom och gjorde intervjun. (En interjvu som stod att läsa i DN Kultur lördagen den 9 september, Fiaskots anm.) Under resan samlade jag på mig diverse material som eventuellt slutar i ytterligare artiklar. Men dessa är inte beställda, utan alltså något jag gör på spekulation.

Konstgjord andning

Idag bloggar jag från mitt nya bankkontor, alltså det kontor jag jobbat på i tre veckor, för att undvika missförstånd. Här kommer det kunder stup i kvarten så man får blogga så att tangentbordet glöder!

Allra helst får man sedan koncentrera sig när kunderna kommer in så att man inte gör fel, vilket jag just gjorde. Men det är bara att acceptera: man kan inte blogga proffsigt och sköta jobbet ordentligt. Man får helt enkelt prioritera.

Fast just denna dag - som i skrivande stund är igår - kunde jag inte blogga mer. Det kom kunder i parti och minut varför jag något motvilligt accepterade att jag var tvungen att jobba resten av dagen. Hårda bud är bara förnamnet.

(Hela detta inlägg bara för att skriva någonting, för att hålla bloggen vid liv.)

Trendvarning!

Jag är böjd att hålla med mig själv: när man ändå är apatisk och lite spänd inför ett telefonsamtal kan man lika gärna blogga lite. Annars kommer hela dagen att förflyta utan att jag har lyckats ta mig an ett enda dugg, vilket i och för sig inte är sant, för jag har redan diskat och borstat tänderna.

Idag har jag blivit en pionjär för old school-surfande. Det var tvunget att hända, trenden uppstod med nödvändighet, eftersom alla moderna fads upprepar sig i cykler. Och nu var det modemuppkopplingarnas tur.

På det gamla goda 90-talet slog internet igenom på allvar. Var och varannan människa införskaffade modem till sina datorer och kunde därefter surfa till hastigheter så obegripligt höga som 1 nanobyte eller så. Jag tror att det var 1997 som internet blev Årets julklapp, till stor glädje och stolthet för mig, eftersom min familj skaffade uppkoppling redan ett år tidigare.

Och nu är det tillbaks! På grund av diverse frustrerande – bear in mind att jag är en nätjunkie – omständigheter har jag och Tove under några veckors tid först varit utan internetuppkoppling för att sedan ett par dagar tillbaka vara anslutna till omvärlden med min iBooks 56k-modem. Minnen från min finniga pubertet… öh, nej. Här är det dags att byta infallsvinkel innan det blir otäckt… Minnen från svunna tiders datakommunikation väcks till liv där jag surfar fram på nätvågor lika stora som de man kan skapa i ett badkar.

Hej vad det går undan!

Och hej retrotrend: old school-webbsurfande.

Nätlös i Seattle

Kära läsare (de av er som är kvar)!

Jag sitter i mitt föräldrahem och skriver insmickrande brev till tidningsredaktioner, läser på andras bloggar och skriver det här inlägget. Samtidigt som jag inväntar T:s ankomst, inför vilken jag måste ha en kopp te färdig. Detta efter att jag dumt nog känt ett behov av att muntra upp henne. - Dumt? frågar sig vän av T, hur kan det vara dumt att lova henne te? Jo, förstår ni. Jag sitter ju vid datorn nu och orkar inte gå härifrån, samtidigt som Roslagsbanan rusar fram genom de välmående villaförorterna.

Vi har fortfarande inte internet i nya lägenheten. Det är säkerligen Telias fel. Allting som är fel är före detta och nuvarande monopols fel. Min ölmage? - Systembolaget. Att jag fick en stöt efter att ha fingrat på en oskyddad elkontakt? - Vattenfall. Och internetbristen, som sagt, Telia.

Nu måste jag hasta vidare.