The Never Ending Story of a D-uppsats

Om någon person någonsin fått lika mycket välförtjänt stryk som your average spik i en bräda, så torde det vara undertecknad. I ett tidigare inlägg har jag gett er bakgrunden till det faktum att jag har skrivit två magisteruppsatser i företagsekonomi. Men detta kräver ett förtydligande: jag har skrivit två magisteruppsatser och har fortfarande inte fått någon av dem godkänd!

Liksom den sönderbankade spik som drar en lättnadens suck när han till slut får vila sitt huvud mot brädan trodde jag att det jobbiga var över. Åtminstone i den här frågan. Men så kände min handledare för att en gång för alla banka ner spiken i trät: "Jag har fått beska synpunkter från medbedömaren och det innebär att du behöver slipa på uppsatsen ytterligare." I klartext? Underkänt.

Mitt arma huvud. Vad med välförtjänt stryk det får. Vilka segrar arbetsetikens företrädare kan glädjas åt efter att försök #2 att skriva en magisteruppsats utan en tillstymmelse till anstränging (mindre än två veckor, nytt, soft rekord) har slutat i ett fiasko. Hur glada blir inte alla arbetsmyror som förbannar vissa människors ovilja att göra ett vettig handtag? Tja, inte vet jag. Min empatiska förmåga är inte i på långa vägar tillräckligt utvecklad.

Jag är i nuläget Serbien-Montenegro och rättvisans Argentina har gjort mål genom Crespo.

Analyser på arbetsplatser

"Varning. Fotbollsanalyser på arbetsplats sker på egen risk." Så borde det stå på varningsskyltar i varje svenskt fikarum.

Efter att en kollega först fel-analyserar Sverige-Paraguay fullständigt - "Paraguay var riktigt nära att vinna", "Paraguay hade många riktigt vassa chanser" - så drämmer han till med åsikten att proffsen är övervärderade. Det talande exemplet? Inför hockey-VM (som jag upplystes om att Sverige vann) var det krisrubriker när Foppa inte kunde spela. Enligt kollegan trodde tidningarna att det var kört. Men så vann Sverige! Slutsats? Det spelar ingen roll om proffsen är med. "De i elitserien är ju nästan lika bra."

Jag blev så uppgiven av detta kvasi-resonemang att jag omedelbart begravde mig i Dagens Industri istället för att delta i diskussionen - trots att det var jag som hade startat den. Det var allt eller inget, antingen så skulle jag få korrigera samtliga 14 premisser för att få ett giltigt resonemang, eller så fick jag lägga ner. Jag valde det senare när jag samtidigt lovade mig själv att aldrig diskutera fotboll på jobbet igen.

Hädanefter ska jag hålla mig till sådana ämnen som är mer lämpade för fickaraster: vädret, jobbiga kunder och hur trött man är.

3 x ovett

Nej! Jag höll på att börja skriva på fel blogg... eller? Jag kan inte riktig bestämma mig för om Fiaskot är förbehållet mina misslyckanden eller om den ska handla om alla sorters misslyckanden. Jag tror att det lutar åt det senare, åtminstone får det här inlägget en välsignelse från högre ort att ta upp tre utomstående personers misslyckanden.

1) Tomas Wernersson som kommentator under England-Paraguay. Han är otroligt sävlig och trög och nästan lika irriterande som Eje Elg som formel 1-kommentator på TV3. För kom igen, hur svårt kan det vara att uttala engelska namn i en tid då vi enligt samstämmiga uppgifter är alldeles anglifierade? Jew Kewl? Äschli Kewl? Vilka är det egentligen?

2) Anna Ternheim-intervjun i senaste numret av Bon. Ett inledande stycke som jag hade kunnat skriva på en dålig dag med vänster hand:

"Två textfragment som fastnar. Först: "She's such a lonely soul". Och så, en stund senare: "Your worn apartment outside town, I miss/Saturdays when your kids came by". Tanken som slår mig är: Hon har ett hål i sitt hjärta."

Va fan? Är det någonting jag inte fattar, eller är det här den mest uppenbara slutledningen världen har skådat sen två och två lades ihop? Singer/songwriter skriver deppiga låtar med deppiga texter. Singer/songwritern är nog deppig. Ja, upplys mig gärna om jag missat en dimension eller två av det första stycket på sidan 58 i Bon nummer 32 för SEK 59.

3) Lars Lagerbäck som inte låter Kongo-Kim spela på mittfältet. Om han får spela imorgon och Sverige vinner mot Paraguay så är det inte något för Fiaskot att behandla, men om de förlorar så kommer de få sina fiskar varma! Du har med andra ord rätt i din misstanke att jag ger dem en match att skärpa sig, Nils.

Nu är det nog bestämt. Jag hade tydligen glömt bort hur stort nöje jag finner i att kasta skit på andra. Det blir mer av den varan!

På allmän begäran - utbildningsfiaskot!

Stäppvargen fick under en svag stund för sig att dess redaktion behövde utbildning i konsten att skriva texter. Vansinne, förstås. Ni kan väl knappast föreställa er varför något sådant skulle vara nödvändigt?

På Stockholms Universitet finns en institution som heter JMK. Det torde vara samma ställe som förut kallades Journalisthögskolan. Det vill säga, om Stäppvargen verkligen lyckades lägga ihop två och två, vilket Fiaskot betvivlar. Hur som haver, det är bra att gå på JMK. Det slår högt. Kanske inte så högt som att ha en blogg, än mindre än att ha två, men c'est pas mal.

Så vad händer? Redaktören för dessa tvenne bloggar quits his day job och deklamerar för sin chef, föräldrar och merparten av omgivningen att han ska börja läsa där. Därefter är han otroligt nära att missa hela ansökningen, vilket skulle ha utgjort ett fantastiskt inlägg på Fiaskot. Det är så att redaktionen beklagar att det inte blev så - vilket inlägg det skulle blivit, vilket sätt det skulle förhindrat det här inlägget!

Redaktören kom inte in. Nej, värre ändå! Redaktören kom inte ens förbi den första gallringen.

Så frustrerande att man måste skratta!

Det började som en rolig meta-idé. Istället för att ensam sitta och deppa över att emotsedda karriären stod still, så skulle Stäppvargens redaktör intervjua en förebild. Objektet för denna beundran heter Johan Åkesson och hade imponerat genom att förekomma i både DN På Stan och Diego. I den sistnämnda hade objektet ifråga skrivit ett spännande reportage om bulgariskt mousserande vin (Chapel Hill), som i sin föträfflighet inspirerat Stäppvargen att också börja dricka mousserande på fester. Ett mail formulerades nogsamt och mailades till mig själv så att jag kunde googla fram adressen nästa dag.

Nästa dag kom chocken. "Fyra frilans frågor: Johan Åkesson" var rubriken på ett inlägg som en konkurrerande blogg blott tre veckor tidigare publicerat exakt det som Stäppvargen planerat! Och som om inte det blotta faktum att idén var tagen var nog, så hade Emanuel Sidea skrivit rubriken med en särskrivning så grov att jag började gråta. Hur kunde världen vara så grym?

Resultatet blev till slut att idén lades ned. Först tänkte jag ge upp, sen repade jag mod och tänkte intervjua Johan Åkesson i alla fall, men till sist så gav jag upp igen eftersom jag inte hittade någon mailadress till honom. Men det är som man brukar säga: "What's bad for Stäppvargen is good for Fiaskot". Och detta var ju sannerligen inget undantag!