Den krypande olusten inför krypande kråkor

När jag alldeles nyss sprätte iväg en kiwi-kärna från min högra tumme påmindes jag om en oroande händelse häromnatten. Det var när jag skulle somna i min svärfars säng - en fras som i sig sänder små vågor av oro längs min rygg - som jag kände någonting krypa i halstrakten. Det kan ha varit en snorkråka på vandring från näsregionen, en kärleksfull klapp från T, men det kan också ha varit något otäckare. Oron fick mig att reagera. Snabbt och resolut spände jag pekfingret bakom tummen och med den kraft som dämdes upp kunde jag sedan sprätta iväg föremålet.

Fast blott några sekunder senare hade kråkan/flickvännen/det otäcka upptäckt min mage. Den krypande känslan återkom och vandrade nedåt från naveln sett. Den här gången var det med ett äcklat ryck som jag med en backhand förvisade den från min kropp. Jag kände aldrig någon träff, men till skillnad från oron så försvann det kliande krypandet.

Eftersom jag kunde inte confirma mitt kill så låg jag på helspänn, redo att slå till på nytt, skulle krypandet återkomma. Jag var som en kommandosoldat som sitter på helspänn vid lägerelden, vaksam på den smygande fiendens rörelser. Man vet ju inte var det tar vägen; det kan ligga och lura på madrassen, ha hoppat ner på golvet eller helt enkelt spela död på magen. Och slappnar man av kan fienden komma och ta en.

Sen somnade jag.

Epilog:

Until this day har jag varit lite orolig för att det skulle ha varit en fästing. Jag letar emellanåt i min sköna kropps skrymslen och vrår efter blogsugande insekter, men det enda jag hittar är kråkor. Och ibland är det faktiskt T.