Inledningsvis vill jag slå fast följande: självhjälpsböcker är i regel illa skrivna, proppfulla av klichéer och skapade av tvivelaktiga experter. De heter ofta saker i stil med ”Så blir du rik”, ”GI-metoden mot det lyckliga livet”, ”Ät grankottar och hitta sexlusten” eller ”Skratta dig lycklig”. Jag vill också hävda att allting som försöker ge sken av att inte vara en självhjälpsbok visst är en självhjälpsbok. Till sist vill jag också påtala att jag inte läser självhjälpsböcker.
Trots detta har jag i ett par veckors tid suttit och tryckt Mihàly Csíkszentmihályis "Flow - Den optimala upplevelsens psykologi" mot bröstet när jag åkt tunnelbana. Omslaget på denna bok formligen skriker självhjälp. Den har ett kitschigt foto som föreställer ett vattenfall ovanpå vilket titeln är tryckt i stora bokstäver. Den innehåller även en sida där Csíkszentmihályi förklarar att denna bok inte är en självhjälpsbok, vilket om inte omslaget räcker för att övertyga, utgör bevis för att den visst är det. Hemma har jag känt mig tvungen att gömma den under Strindbergs "Giftas". Jag skäms alltså, men jo, jag läser den likafullt.
Mihàly Csíkszentmihályi (vars namn uttalas Mi-ha-ji Chicks-send-me-high-i) är professor i psykologi, verksam vid University of Chicago i USA. I över 20 år har han undersökt människor i deras vardag för att komma underfund med när de egentligen är som lyckligast. Över 250 000 människor har deltagit i studierna där varje deltagare burit en liten klocka som med visst intervall pipit till, varpå de fått fylla i en enkät om hur de mår och vad de gör just då.
Resultatet? Csíkszentmihályi upptäckte att människor är som allra lyckligast när de befinner sig i ”flow”. Flow är den där känslan man får när man är uppslukad av en uppgift. Känslan av att tiden står still och omvärlden nästan försvinner när man gör någonting som engagerar. Det är samma känsla som man kunde få när man var liten och uppslukades av en lek som inte tog slut förrän mamma plötsligt ropade att middagen var klar. Eller när man som pianovirtuos förlorar sig i Chopin och börjar flänga med huvudet på det där engagerade sättet som Stevie Wonder brukar göra.
Motsatsen till flow heter psykisk oordning. En sådan oordning innebär att en massa information stör medvetandet och hotar dess mål, vilket i sin tur minskar självets effektivitet. (Vilket i korta drag utmärker undertecknad.) När det är mer ordning och reda i skallen så står den information som når vår medvetenhet i överensstämmelse med våra mål. Typ som när man är uppslukad av en bok och allting runtomkring försvinner, eller när man skriver ett blogginlägg och inte bryr sig om kunderna som väntar. Då flödar den psykiska energin utan ansträngning. Då behöver man inte oroa sig, behöver inte ifrågasätta att man är på rätt väg. Då känner man flow.
Grejen är alltså att man ska hitta en balans mellan utmaning och kunskap för att finna det. Det får inte vara för svårt så att man får prestationsångest, eller för lätt så att man blir apatisk. Det ska vara en lagom balans på det hela för att man ska inträda i det där svänga-med-huvudet-blundandes-sättet som Stevie Wonder befinner sig i när han jammar loss. Ju oftare man låter sina flätor slå mot den vita kavajen, desto lyckligare blir man.
Genom att tävla med sig själv och ständigt söka utmaningar kan man flowa hur mycket och ofta som helst. Fast med risken att man blir som ett av Csíkszentmihályi uppbyggliga exempel:
Joe kom till USA endast fem år gammal. Han har arbetat på samma fabrik i trettio år men har aldrig velat bli förman. Han bemästrar varje enskilt arbetsmoment i fabriken och kunde laga trasiga maskiner. Han njuter av att utföra dessa uppgifter. När han kommer hem till huset som han byggt själv så arbetar han på att skapa ett sprinklersystem vars stora finess var att det kunde skapa regnbågar. När han har lyckats konstruera sitt sprinklersystem så bygger han om det med inbyggda spotlights så att det kan skapa regnbågar även på natten. Hans kollegor, skriver Csíkszentmihályi, dricker öl och bråkar med frugan efter jobbet. ”Endast den envisaste relativist kan påstå att Joes tillvaro inte är bättre”
Jag må vara ett barn av relativismens tidsålder, men jag är inte beredd att erkänna att sprinklerbyggande är bättre än att ta en öl med arbetskollegorna. Jag luras samtidigt inte av alla framgångssagor i boken. Inte av Joe, inte av den rullstolsbundne Pablo som återvann kärleken till livet olyckan till trots, inte ens av E som både är framgångsrik forskare och förmögen företagsledare med kärlek för klassisk musik.
Effekten av alla goda förebilder blir att man en bit in i boken storknar och börjar önska Csíkszentmihályi all världens psykisk entropi och lidande. Särskilt när man har läst om hur hans 12-årige son så smart men samtidigt så sött övertygade rånaren från gettot att ge honom tillbaks klockan han höll så kär. Då tycker man synd om rånaren.
Men detta står alltså i en självhjälpsbok som jag inte är villig att erkänna att jag läser. Och man frågar sig: ”Varför läser jag den?”
Det första hindret som undanröjdes var nog det viktigaste: författarens status. Här är det fråga om en professor från University of Chicago och det tycker jag är respektingivande. Därtill bygger hans resonemang på ett digert forskningsmaterial och dessutom har boken ett förord skrivet av Georg Klein. Vem faller inte för sånt?
Frågan återstår väl då: Ska du läsa boken? Nja. Den är i och för sig ingen typisk självhjälpsbok utan en fördummad version av Csíkszentmihályis akademiska alster. Syftet är väl gott, antar jag - att ge folk tillgång till forskning. Synd bara att det måste vara så jävla amerikanskt. Det blir en ohelig blandning av manuset till ett avsnitt av Extreme Makeover – Home Edition, en moralkonservativ propagandaskrift och en intressant avhandling i psykologi.
Bättre då att läsa om den på Fiaskot.
