Chapeau (läs!)

SRX är den enda radiokanal där man får höra Morrisey, en gammal skön Annie Lennox-låt och Elvis Costello under en och samma kväll. Att de spelar en fruktansvärd skitlåt just nu är bara tecken på att de trots allt är mänskliga. För fan, vad dålig den är! "You make it home/ and you know we're by your side", vilken hemsk text. Låter som en brain dead amerikansk MTV-grupp som man bokstavligt talat gärna skulle kräkas på. Clark, hette de tydligen. Men jag har inte hört talas om de och skulle de mot förmodan vara "bra" så skiter jag fullständigt i det. Clark suger, hör ni det?

Nu är det Janis Joplin. Det visste till och med pappa. Men det är vid sidan om följande poäng: ingen läser min blogg! Det är fruktansvärt, inte sant? Igår hade jag en kommenterade besökare som heter Lisa. Hon skrev två (2) kommentarer fördelade på lika många inlägg. Men detta är också vid sidan om poängen, visserligen på andra sidan, men ändå på sidan. För en del av tvepoängen är att det finns människor vars bloggar spöar skiten ur mig och min(a) bloggar. Lisa är en sådan bloggare. Hennes Onekligen är hur bra som helst. Den är så bra som jag skriver när jag är som absolut bäst, multiplicerat med två. Eller möjligen tre.

En evig fråga i tillvaron är hur man ska förhålla sig till sådant och sådana som är bättre än en själv. Min teori är att det finns två typfall. Det första (1:a, för er som bara kan läsa siffror) är när en person som egentligen är sämre än en själv får mer cred än själv eftersom vederbörande har ansträngt sig mer och/eller har mer tur. Det andra (2:a) är när en bättre person får mer cred, rät och slätt.

Stycket före det ovan skrivna innehåller en utskåpning av variant (2). Då blir man inte ens sur, bitter eller nedstämd. Man erkänner sig bara... nä, inte besegrad... spöad.