Vikten av att läsa Nabokov.

Ja, jag vet. Rubriken lämpar sig bättre på Stäppvargen, men eftersom jag har blivit ganska så förtjust i den här bloggens Barbierosa färg så blir det som det blir. Nabokov, ja. Jag har läst hur många bokrecensioner som helst där denne namedroppas, vilket lett till att Vikten av att läsa Nobokov verkligen börjat tynga mitt litterära samvete.

Jag har därför skapat en plan för att råda bot på problemet. Den lyder så här: I eftermiddag ska jag inhandla ett pocketexemplar av någon Nabokov-bok (det lär bli Lolita) innan jag hoppar på tåget till Stockholm, för att därefter snabbt läsa ut Swanns värld för att klämma in Nabokov mellan de två delarna av På spaning efter den tid som flytt som jag egentligen hade tänkt att läsa direkt efter varandra.

(Parentes: Fastighetsmäklare är sjukt sociala, framför mig sitter en stekar-mäklare och samtalar glatt och intresserat med två nördiga kunder. Jag beskådar mötet mellan t-shirt med olika färger på bak- respektive framsida och snygg grå kostym med smakfull slips. Ett skådespel! I det verkliga livet skulle de aldrig umgås, men här, i väntan på fastighetsaffärens slutförande, är de hur tjenis som helst. Jag skulle aldrig palla att vara så social, trots att jag inte är lika snyggt klädd som mäklaren eller är lika nördig som säljaren.)

Jag tror att jag kommer att gilla Nobokov lika mycket som Proust, för jag gillar alltid Väl-ansedda-författare-som-är-värdiga-att-inkluderas-i-vilken-kanon-som-helst. Det måste man göra om man siktar på att bli Intellektuell. Och är man som jag diagnostiserad som Pretentiös så måste man vilja bli Intellektuell. Så är det.